Ernst Lund­marks brev till fadern

Här är ett fint brev från Ernst Lund­mark, min far­mors mor­far, till sin far, Eric Ols­son Lund­mark, skrivet på nyårs­da­gen 1881. Samt län­gre ner på sidan ett sor­g­ligt brev när Ernst berät­tar om sin dot­ters död.

Käre Fader!

Hjärtligt tack för Julaftons­bre­fvet, som kom mig till­handa Juldagen.

Det var mycket led­samt att inte Pappa kunde komma till mig något i Jul­hel­gen, men man får vara nöjd, då Pappa Gud­var­dat är frisk och kry. Vår vän, Kalle Win­ter, är nog en svår buse för litet hvar, men man kan hålla honom stån­gen gan­ska bra, blott man har varit ikring sig, bra på sig och – litet i sig, som man säger. Spar inte på veden, utan elda på af tusen hakar, och faller andan på ibland, att Pappa vill ha en liten vär­mare invärtes, så stöt på gum­man Dalin, och jag är fullt säker att hon nog är så snäll, så hon tager fram en liten ”klämtare”. – Apropå Fru Dalin, så var det ju roligt, att Pappa kunde översenda henne en liten julk­lapp. Hon blef väl nöjd med dosan, för­modar jag, och hvis hade väl pappa i dosan något? Nästa gång jag reser till Arboga, skall jag försöka komma ihåg att taga litet snus med mig härifrån. Helsa emeller­tid Fru Dalin så det hjärtli­gaste från mig.

De egentliga julda­garna ha vi här hemma varit friska och raska alli­hop, men från Jul voro bar­nen krassliga, den ena efter den andra. Nu efter Jul har min hus­tru varit klen, så hon måst intaga sän­gen. Hon har nöj­ma­tisk hufvud­värk som går nedåt bröstet. Dok­torn går till oss och har ordinerat, så att nu är hon bät­tre. Min­sta pysen, som den 10 dennes blir års­gam­mal och är en duk­tig pojke, har dock också hosta och snufva, så att han inte har ro om nät­terna, den stackarn. Detta gör att min hus­tru inte heller får någon ro. – Enny har fått, ty hon har varit borta sedan i Julas hos fm. Pet­ters­son i Laxå, och der mår hon inte alls illa, utan är väl i ”Sjunde him­meln”. Der får hon göra som hon vill, och behöfver inte slåss med syskonen.

Innelig­gande kvitto från när­varande postkon­tor torde Pappa ombestyra att det kom­mer till postkon­toret i Arboga. Derigenom har Pappa rätt att som van­ligt få Ner. Alleh. och Alleh. för Folket under året.

Utan vidare för denna gång, afs­lu­tar jag, med en varm bön att både Pappa och Fru Dalin måtte under det nu ingågna året genom Her­rans nåd njuta helsa och frid. Her­ren vara med och öfver oss alla!

Från min bästa vän i detta jordelifvet, min högt värder­ade och kära hus­tru, samt från alla bar­nen sända hjertli­gaste hel­sningar till Far­far! och Fru Dalin. Bar­nen har varit mycket led­sna öfver att inte Far­far varit här och spelat några polkor för dem när de dansat kring jul­gra­nen. Den är nu tänd och bar­nen glädja sig åt de många ljusen samt kasta mycket begärliga blickar på småsak­erna som hänga på grenarna och duga att äta. – O barn­dom, du lyck­liga tid! Hvar­för är du så kort? – Jag bör­jar nu märka, och jag krånglar mig in i gub­barnes led, ty min hus­tru har hos mig observerat – grått hår.

Nej, nu nog med prat!

Ännu en gång: helsa och frid!

Pap­pas tillgifvne

Ernst

Ett annat brev till fadern, skrivet den 29 april 1881, dagen efter att dot­tern Svea dött.

Käre Fader!

Då jag sist sam­manträf­fade med Pappa var det efter bevi­s­tandet af en begrafvn­ing, – nu – är det jag som ämnar hålla begrafvn­ing och ber Pappa att bevista den­samma. Min älsklings­flicka, min lilla Svea, är inte mer. Hon dog igår afton kl. 7 efter att ha varit sjuk sedan Påskda­gen. (17 april 1881, min anmärkn­ing) Sjuk­domen var ”dif­teri”, en af de svåraste sjuk­do­marna som hem­söka men­sk­ligheten. Hennes sista stun­der voro plågsamma, men, stackars barn, hvad hon lidit under dessa 12 dagarna! – Nu är hon lyck­lig, och vi ha bästa min­net kvar af henne. Pappa skall tro, att det känns så rys­ligt svårt samt, att veta att hon är borta. Under sin korta lef­nad gjorde hon sina föräl­drar endast glädje, och vi skola der­för försöka trösta oss!

Välkom­men till oss, om Pappa önskar när­vara vid begrafnin­gen om lördag mid­dag kl. 1. Vi kunna dock inte bereda Pappa någon glädje, enbart sorg och dys­ter­het. Bar­nen äro näm­li­gen icke hemma hos oss, utan inkvarter­ade på olika ställen i staden, ty dok­torn har för­b­ju­dit att de skulle få vis­tas hemma, emedan han då icke ans­va­rade för deras helsa. Dif­teri är näm­li­gen i högsta grad smittsamt. – Ännu en gång välkommen!

Min stackars sorgsna hus­tru ber om sin hel­sning till såväl Pappa som Fru Dalin, hvilken äfven från mig helsas.

Pap­pas tillgifvne

Ernst