Sorgmarschens Nordqvist

• Skriv ut
• E-post

Bland dem som bodde på landeriet Beateberg vid Edsvägen i Vänersborg kring mitten av förra seklet var också regementsmusikern och polisuppsyningsmannen Olof Nordqvist. I familjen fanns tre* barn, döttrarna Olivia och Maria samt sonen Johan Conrad, vilken föddes för i år 125 år sedan - d. v. s. 1840.¹

Conrad Nordqvist tillhör den inte alltför stora grupp vänersborgare vilka blivit riksbekanta och hör till de s. k. odödliga. Sin berömmelse vann han inom musikens område och hans ganska fantastiska karriär från åttaårig trumslagarpojke i dansk-slesvigska kriget till chefsposten vid Stockholmsoperan och funktionen av förste hovkapellmästare har i denna skriftserie skildrats av en sentida släkting till honom, orkesterchefen Allan Stångberg (VSGÅ 1960, "Trumslagarpojken, som blev operachef"). Eftersom det just i år är jubileumsår kan det kanske vara på sin plats att komplettera den tidigare skildringen av Conrad Nordqvists intressanta levnadsbana.

Stångberg har berättat om den lille trumslagarepojkens äventyr i det för den svenska expeditionskåren så oblodiga kriget på Fyn. Det kan här tilläggas att regementsmusikkåren från Västgöta-Dals regemente i Vänersborg gav en konsert i Odense kyrka söndagen den 15 augusti 1848, då självfallet också den åttaårige trumslagaren medverkade. Konserten gavs till förmån för i kriget stupade danska soldaters änkor och barn, och inbringade 1,065 riksdaler och 4 mark.

Senare samma höst återvände de svenska trupperna hem igen och för unge Conrad blev det att fortsätta musikutbildningen på regementet. Han sattes också i läroverket, där han dock var elev endast ett år, 1853. Tre år senare blev han elev vid ett annat lärosäte - Musikaliska akademien i Stockholm. Sin debut, i Hovkapellet gjorde han 1859, alltså som 19-åring, då han anställdes som altviolinist. Redan 1862 anförtroddes han uppgiften att vara anförare för operabaletten och 1879 blev han sedan hovkapellmästare.

Hovkapellmästaren Conrad Nordqvist som föddes i Vänersborg för125 år sedan. Här porträtterad i 45-års åldern.

Det var alltså 1856 som den musikbegåvade vänersborgsynglingen Johan Conrad Nordqvist blev elev vid musikhögskolan. Ett av de brev han i början skrev från Stockholm hem till föräldrarna i Vänersborg ger inblickar i sextonåringens svårighet att anpassa sig i den nya och främmande miljön och avslöjar hans starka åstundan att få ut mesta möjliga av den undervisning som stod till buds. Brevet har välvilligt ställts till förfogande av hr Stångberg och det återges här in extenso. Tyvärr är den nordqvistska pikturen ganska svårtydd och i några fall oläslig. Brevet är odaterat men sannolikt skrivet under slutet av år 1856. Det lyder:

Av de namn som förekommer i brevet kan det vara av intresse notera att den Randel som var Nordqvists lärare i fiolspelning, är identisk med Andreas Randel, som bl. a. skrivit musiken till "Värmlänningarna". Drake är professorn i musikteori Erik Drake, samt Ahlström musikhistorikern Jacob Niclas Ahlström. Sång­ läraren var Johan Peter Cronham, professor och sekreterare i Musikaliska Akademien. Angående den omnämnde Barkstedt se nedan.

Conrad Nordqvist gjorde, som framgår av en fotnot i Stångbergs artikel, ett framträdande i sin hemstad och gav sommaren 1875 en konsert på Vänersborgs teater. Han hade en god PR-man hemma i Vänersborg i den 30 år äldre regementsmusikern, publicisten m. m. Zacharias Ludvig Barkstedt.² I ett brev till denne ha­de Nordqvist bett om hjälp med annonsering av konserten. För­utom Nordqvist medverkade också hovkapellmästaren Josef Dente och operasångaren Per Janzon.

Annons i Tidning för Venersborgs stad och län den 1 juli 1875.

Konserten hölls lördagen den 3 juli och programmet framgår av på denna sida avbildade annons, vilken var införd i Tidning för Wenersborgs stad och län torsdagen den 1 juli. Redan den 28 juni hade tidningen innehållit en förhandsnotis om evenemanget och det är inte svårt att spåra Barkstedts hand bakom pennan, då han i entusiastiska ordalag förutspår det lysande tillfälle som vänersborgarna skulle erbjudas. Rubriken har den kanske i en sentida läsares ögon något dubbeltydiga formuleringen "Ovanligt tillbud". Skribentens positiva inställning ar dock entydig. Så här lyder notisen i sin helhet:

"Ovanligt tillbud. En allmän klagan har länge försports öfwer den totala brist på förädlande nöjen, som en längre tid här warit rådande; men ett gammalt ordspråk säger, att 'den som wäntar på något godt, wäntar ej för länge'. I dessa dagar har till redaktionen ingått skrifwelse derom att artisterna hrr Dente, Conr. Nordvist och Per Janzon ämna att konsertera å teatern härstädes nästa lördag. Då herr Nordqvist för omkring ett tiotal år sedan lemnade sitt fädernehem Wenersborg, war hans namn icke kändt utom orten, nu har han deremot tillkämpat sig ett rykte såsom musiker af rang. Hr Dente har kongl. fullmakt som kapellmästare och detta är en tillräcklig garanti för framstående konstnärsskap. Teatersångaren hr Janzons wackra stämma har förut här på platsen intagit publiken till sin fördel. Det lider således intet twifwel om att publiken emottager detta triumvirat med öppna armar."

En ny notis två dagar före konserten fäste återigen läsekretsens uppmärksamhet på evenemanget och det underströks att "en konstnjutning af denna owanliga art behöfwer intet widare förord".
Eftermälet var också tveklöst uppskattande och beundrande. Visserligen var inte recensionen signerad, men det är väl knappast troligt att någon annan än tidningens flitige frilans-medarbetare Zacharias Ludvig Barkstedt stod bakom även detta bidrag,³ vilket är frestande att citera in extenso:⁴

"Skön konst. Konserten i lördags war ett bland de mest angenäma nöjen som på länge tillbjudits wår publik. Den öppnades med Beethovens herrliga sonat för violin och piano, utförd af herrar Dente och Nordqvist på ett sätt som man hade anspråk på att wänta sig af twänne mästare hwar på sitt instrument. Att för öfrigt ingå i något detaljeradt yttrande om de särskilta musiknumren anse wi så mycket mindre behöfligt, som de utmärkta artisterna äro inom landet tillräckligt wäl bekanta. Wi wilja blott nämna, att herr Nordqvists ytterst fina och fulländade spel wäckte hos alla hans gamla bekanta den gladaste öfwerraskning. Han för sin stråke med elegans, hans legato är smäktande mjukt och hans arpeggio är såsom när kaskader låter sina perlor lätt falla på den afrun­dade klippan. Flagoletten åter är som eolsharpan. Efter hwarje nummer blef han ock under jubel inklappad och fick emottaga auditoriets stormande bifall. Samma ära wederfors herr Janzon för hans utmärkta sång och röst. Porterwisan ur 'Martha' begärdes da capo, men sångaren föredrog att gifwa den gamla folkwisan 'Per swinaherde', som ock emottogs med entusiastiska bifall. Till sist måste vi erkänna, att en utmärktare pianoackompanjatör än kapellmästare Dente här aldrig förut låtit höra sig.
Efter konsertens slut hade en känd musikwän och gynnare af artister låtit arrangera en liten kollation för de wärderade talangerna och fick man derwid än ytterligare tjusas af deras instrument- och sångspel. Konsertanterna afreste härifrån till Gustafsberg och Marstrand, å hwilket ställe triumviratet upplöstes."

Av allt att döma var konserten den 3 juli 1875 Conrad Nordqvists enda återbesök i hemstaden, i varje fall finns det inte något som tyder på att han gjort något annat framträdande där. Åtminstone hans ena syster, Maria som var gift med kansliskrivaren Johan Edström, bodde i Vänersborg vid tiden för konserten på teatern. (Då hon senare blev änka flyttade hon till Stockholm) Detta framgår av att parets dotter Liva, som sedermera blev en uppburen operasångerska och gift med Conrad Nordqvists efterträdare som hovkapellmästare, Armas Järnefelt, föddes i Vänersborg i mars 1876. Fru Järnefelt är fortfarande bosatt i Stockholm och blir alltså nästa vår 90 år.
Den andra systern, Olivia, hade emellertid flyttat till Stockholm långt före broderns konsert i hemstaden. Också hon blev på sitt sätt en känd person i huvudstaden och drev Allmänna tidningskontoret vid Gustav Adolfs torg. Hon var alltså granne med Operan. Tidningskontoret öppnades i början av 1870-talet och här kunde Stockholms flanörer gå in och läsa tidningar, tillhandla sig tobaksvaror, opera- och teaterbiljetter o. s. v.

Av Conrad Nordqvists åtta barn, fyra pojkar och fyra flickor, var det endast dottern Anna som ägnade sig åt den musikaliska banan. Hon blev 1895 antagen som harpist vid Operan och gifte sig så småningom med en ung österrikisk harpist som pappa Conrad hade "importerat". Han hette Josef Lang. Deras dotter Ingrid, senare gift Fagerström, blev i sinom tid också harpist i Hovkapellet och efterträdde sin mor som ordinarie harpist vid dennas död. Från den befattningen avgick hon för ett par år sedan, efter en drygt 50-årig tjänstgöring och mer än 100 år efter det att hennes morfar, Conrad Nordqvist, anställdes i samma orkester. Kuriöst nog är också fru Ingrid Lang-Fagerströms dotter, Anna (gift med orkesterchef en i Sveriges Radio, Allan Stångberg) harpist och har spelat en tid i Hovkapellet även hon. Numera är fru Stångberg engagerad vid Radioorkestern.

Fru Lang-Fagerström besökte vid ett tillfälle i våras Vänersborg och gjorde då försök att hitta Beateberg, där morfadern föddes. Som bekant har det gamla landeriet sedan några år införlivats med lasarettets område och byggnaderna är rivna.
Vänersborgsfamiljen Nordqvist har således varit representerad vid Operan med ett sannolikt oslagbart rekord, mer än 100 år i följd. Anmärkningsvärt är att en hel rad fina artister från Vänersborg varit knutna till Stockholmsoperan. Det cirkulerade på sin tid en historia, vars sanningshalt man inte har anledning betvivla, som i korthet gav en antydan om vänersborgsdominansen i Operahuset i Stockholm:

En gästande dansk musiker satt under en repetition tillsammans med operaregissören Gustaf Bergman och hörde Liva Järnefelt sjunga sitt parti. Dansken blev vederbörligen imponerad och undrade var en så förträfflig sångerska kommit ifrån.
- Jo, hon är från Vänersborg, svarade Bergman.
Sedan inträdde en ytterst välsjungande baryton, Martin Oscar, och den danske gästen ställde samma fråga om sångarens hemort.⁵
- Han, jo han är från Vänersborg, blev svaret.
- Då är väl regissören också från Vänersborg, förmodade dansken?
- Det stämmer precis, blev Gustaf Bergmans svar. Visserligen var han inte född i Vänersborg utan i Stockholm, men gick i Vänersborgs läroverk några år.⁶

En av Operans numera mest kända och erkända sångare är som bekant också vänersborgare, Erik Sædén, liksom den något yngre och alltmer uppmärksammade Bo Lundborg. Bland övriga vänersborgare som blivit kända på musikens område bör man också nämna operasångaren Gösta Bäckelin liksom Ragnar Bulten, som varit lärare i solosång vid Musikaliska akademin, dennes dotter­ son Tage Broström, tidigare lärare i violinspelning, samt den ny­ utnämnde intendenten vid Konsertföreningen i Stockholm cellisten Nils Tidstrand.

Namnet Conrad Nordqvist är väl för flertalet nutida svenskar endast förknippat med den sorgmarsch, som Nordqvist komponerade till Karl XV:s begravning 1872. Fortfarande är "Nordqvists sorgmarsch" något av en officiell begravningsmarsch i högtidligare och större sammanhang. Den spelades bl. a. på begravningen efter drottning Louise i våras.

Sorgmarschen tillkom genom en tonsättartävling, som utlystes vid Karl XV:s död. Det uppges att Conrad Nordqvist nästan som genom en ingivelse kom på kompositionen. När marschen spelades upp för hans närmaste medtävlare och konkurrent, ansåg denne Nordqvists tonsättning så överlägsen att han tog tillbaka sitt för­ slag. Sannolikt var Conrad Nordqvist själv med och dirigerade någon av de många militärmusikkårer som längs kortegevägen under kungabegravningen spelade sorgmarschen. Jämsides med be­ fattningen som hovkapellmästare och en rad andra uppdrag inom skilda musikinstitutioner i Stockholm var han också utsedd till musikdirektör både vid Jönköpings regemente och vid Marin­ regementet i Karlskrona.

Den nye kungen, Oskar II, var en stor musikälskare och oavsett om det var sorgmarschens förtjänst eller inte, kom Conrad Nordqvist att räknas till kungens intimare vänkrets. Ideligen fick han genom biljetter, skrivna av kungen personligen, kallelser till Slottet, för att närvara vid musikaliska soaréer eller kanske bara för att kungen ville prata musik. Hovetiketten tvingade varje besökare på Slottet att skruda sig i frack, vilket dock Nordqvist fann både tidsödande och besvärande. Vid ett tillfälle klagade han inför kungen själv över klädbytena och fick då majestätets personliga tillstånd att överse med hovetiketten - huvudsaken var att Nordqvist kom, att han var frackklädd var mindre väsentligt.

Den komposition som gjort Conrad Nordqvists namn känt: sorgmarschen.

Som Stångberg berättat fick Conrad Nordqvist ett år på Oskarsdagen som kungens personliga gåva mottaga en dirigentstav i ebenholts, med silverbeslag, där kung Oskars monogram och tillägnan var ingraverade. Inte annat än i extra högtidliga fall och då kungen själv var åhörare använde hovkapellmästaren den alltför tunga dirigentstaven. Den var ju annars en "marskalkstav" som krönte hans musikerkarriär och gav honom en helt annan rang, än vad den trumpinne gjorde han använde redan som åtta­ årig trumslagarpojke.

Dirigentstaven i ebenholts som Nordqvist fick som personlig gåva av Oskar Il.

En av Nordqvists fyra söner blev officer och denne var självfallet stolt över sin berömde far och hans kända sorgmarsch. Löjtnant Nordqvist umgicks vid sitt regemente med sonen till punschfabrikören Grönstedt, vilken givetvis höll lika starkt på sin kände fars produkter. En kväll på en restaurang hade de båda officersvännerna, berättas det, börjat tvista om vilken dryck man skulle fortsätta supen med.

- Bror får lova mej att varje gång bror beställer något att dricka, så ska det vara Grönstedts punsch, yttrade fabrikörssonen.
- Bara på det villkoret att varje gång bror begär något musikstycke, så ska det vara Nordqvists sorgmarsch, replikerade musikerns son!

Nordqvists sorgmarsch har också givits en plats i skönlitteraturen; genom en annan vittberömd vänersborgare, Birger Sjöberg. Som bekant bär ett tragikomiskt romankapitel i Kvartetten som sprängdes rubriken "Nordqvists sorgmarsch". Det är i det kapitel där Birger Sjöberg skildrar det misslyckade frieri han själv framförde till regementstrumslagardottern Karin Lustine, och i romanen är det en pensionär och amatörmusikers dotter som en ung blyg tidningsman friar till och får nej. I väntan på flickan före promenaden under vilken frieriet framfördes, tvingar flickans far ynglingen att på piano spela Nordqvists sorgmarsch. Men den förväntansfulle friaren har svårt att hålla den långsamma takten och till amatörmusikerns förtvivlan spelar han sorgstycket i polka­ takt. Vid ett förnyat besök i hemmet efter det fatala frieriet har den försmådde unge mannen betydligt lättare att hålla en sorgesam rätt takt: "Två. Tre. Fyr. Rattapam! Två. Tre. Fyr! Rattapom!"

I en förstudie till detta kapitel ur "Kvartetten", en novell med titeln "Sorgmarschen",⁷ säger flickans far, som där är musikfanjunkare:
- Jag kände hofkapellmästare Nordqvist mycke väl. Det var en begåvad karl det. Ett finfint hufvud, ska jag säga ...

Det blev med tiden många fler än den ståtlige musikfanjunkaren Wilhelm Lustine vid Västgöta-Dals regemente i Vänersborg som kunde betyga att regementets trumslagarepojke Conrad Nordqvist, som redan som åttaåring drog ut i krig, var rikt musikaliskt begåvad och hade ett finfint huvud.

Sture Johansson

Texten är hämtad från Vänersborgs Söners Gilles Årsskrift 1965 

1 Födelsedagen inträffade den, 11 april. Nordqvist avled under ett besök i Ystad knappt en vecka efter sin 80-årsdag, den 16 april 1920.

2 Om Z. L. Barkstedt se VSGÅ 1957, "En tillfällighetspoet Vänersborg mitten av 1800-talet" av Margareta Barkstedt.

3 Enligt Margareta Barkstedt i VSGÄ 1957 fick Barkstedt ett tackbrev från Dente, där denne tackade honom för de lovord som i tidningen slösats på hans konst.
4 Tidning för Wenersborgs stad och län den 5 juli 1875.

5 Martin Oscar var född i Vänersborg 1879. Han var son till bankbokhållare Carl Oscar Andersson vid Enskilda banken. Oscar gick åren 1889-1896 i läroverket och flyttade senare till Stockholm. Han debuterade vid Operan 1904 och var gift med operasångerskan Anna Thulin. Paret gjorde bl. a. en konsertturne i USA. Martin Oscar avled i Stockholm 1921.

6 Gustaf Bergman gick i Vänersborgs läroverk åren 1895 till 1899, men avlade studentexamen i Stockholm 1900. I två perioder under 1920- och 1930- talen var han regissör och teaterchef vid Stora Teatern i Göteborg och regissör vid Operan i Stockholm 1925-1929. Han var gift med operasångerskan Kerstin Thorlind. Bergman var på senare år verksam i Chicago, där han var regissör vid operan. Avled 1952.

7 Återgiven och kommenterad av professor Gunnar Axberger Birger i Sjö berg-Sällskapets skrift "Studier och fragment" 1962.

 * Det fanns ett till barn i familjen, Amanda Mathilda som avled knappt 13 år gammal i rödsot (dysenteri)

Uppgifter

Skapad den söndag, 18 april 2021 12:16

Senast uppdaterad måndag, 19 april 2021 16:43

• Nästa