Hårkullor

Hårkulla, teckning av Ebba Ramsay

År 1839 kom det i bokhandeln ut en roman,¹ som väckte mycken förargelse. Den skildrade ett kärleksförhållande mellan en sergeant och en fin mamsell, och den gjorde det på ett sätt, som ansågs alltför djärvt och rakt på sak. Nu efter hundra år tycka vi inte, att den där romanen är så farlig, utan vi glädja oss mest åt de åskådliga skildringar ur den tidens liv, som den ger oss.

Se här en bild från ett ångbåtsdäck på 1830-talet! Sergeanten, bokens hjälte, har just ätit frukost nere i matsalongen och kommer glad i hågen upp på fördäcket: "Det första hans ögon där föllo på, var en samling dalkullor, stående framför de förut omtalade 4 à 5 jungfrurna (fröknarna), bland vilka ett skärt huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna utbjuda tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstigt inlindade. De ville, att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna voro barska och prutade. Henne med skära hucklet hörde sergeanten icke just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja ibland tagelringarna och slutligen fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris: 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten börs, en pung, stickad av grönt silke, upptogs ur kapotten (kappan) och ett silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12-skilling. "Kan du giva mig tillbakars 6 skilling på denna härne?" sade en angenäm röst med en västgötabrytning av det vackrare slaget och en liten skorrning på r. "Sex skilling i löst?" inföll dalkullan, "ack, söta jungfru, det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så går det jämnt till 12 skilling. Köp! Köp!" "Ne-nej men!" hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom och blott såg nacken, hade ej annat märke på, att svaret kom ifrån henne, än att huvudet litet böjdes framåt. Sergeanten steg nu muntert fram och sade: "Tillåt, mamsell, att jag köper de där två tagelringarna av den stackars dalkullan!" Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de bägge svart- och vita ringarna, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg litet förundrad upp på militären. Men han, icke brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: "Var det icke just den här, som behagades? Var så god, tag och behåll den! Jag själv behåller den andra."

Tagelringar, foto S. Björklund

Tagelringarna, omkring vilka denna livliga lilla scen rör sig, voro säkerligen tillverkade antingen i Våmhus eller i Bonäs. De bestodo, som namnet antyder, främst av tagel. Det var uteslutande vitt hästtagel, som användes, och som det var ganska ont om sådant, voro de, som hade en häst med vit man och svans, stundom utsatta för tiggeri eller till och med stöld av tagel. Somliga ändar fingo behålla sin naturliga färg, och av dem formade man bokstäver och figurer, t. ex. MINNE eller MITT♡ÄR DITT. De övriga ändarna färgades röda, gröna eller svarta, och de skulle bilda dekoreringen omkring bokstäverna. Dessa bokstäver fingo ibland bilda »fula namn», och sådana tagelringar köptes gärna av studenter och bokhållare. Ibland trädde man olikfärgade glaspärlor på tageländarna, och då kallades ringen glimugring. Tagelringens stomme, omkring vilken ändarna lindades, utgjordes från början av näver; men vid 1800-talets mitt hade man nog allmänt gått över till valfiskben, som köptes på paraplyverkstäder och klövs i mycket tunna strimlor samt skrapades med kniven; denna stomme fick alls ej synas på den färdiga ringen.

Tagelringarna tillverkades alltid hemma i stugorna, ej som hårarbetena till en del ute på färdresorna. Somliga gingo endast till Mora och sålde ringarna till återförsäljare där. Andra åter vandrade ut med ringarna till Sala, Gävle, Stockholm och vida omkring i Sverige samt även utrikes. Då man skulle ut på en sådan långfärd, hade man många dussin ringar med sig, uppträdda på järntrådsringar, som man höll i handen och lyfte högt i vädret som reklam.

Våmhuskullor som säljer tagelringar i Stockholm 1832. Nordiska Museet

Många tagelringskullor utmärkte sig både för stor skönhet och för gott förstånd. En åttioårig man i Holen berättar om sin mormor, att hon arbetade som brukssmäcka i Stockholm, men om kvällarna gick i husen och sålde tagelringar. Då hon en kväll kom in till en fin fru för att bjuda ut ringar, hade denna fattat med båda händerna om hennes huvud och sagt: »Den, som hade ett sådant huvud!» Sedan hade hon noga känt på alla grävår (gropar) i hennes skalle och sagt, att hon gärna ville behålla henne hos sig och lära henne att bli en fin mamsell.

Att tagelringarna här omnämnts så utförligt beror därpå, att det måste ha funnits något slags samband mellan dem och det senare hårarbetet, åtminstone så, att Våmhusfjärdingens kvinnor under 1800-talets andra fjärdedel småningom ersatte tagelringstillverkningen med den nya modeföreteelsen, hårarbetet. Egendomligt nog minns man emellertid ej en enda kvinna, som sysslat med tillverkning av både tagelringar och hårarbeten. Tvärtom säges i Kumbelnäs uttryckligen, att det ej var hårarbetskullor, som gjorde tagelringar, utan äldre kvinnor, som hållit på med tagelringar redan före hårarbetstiden. De, som skulle ut på hårarbete, brukade köpa dessa ringar, vilka de sedan sålde vid sidan av hårarbetena. Liknande uppgifter ha erhållits även från Bonäs.²

Våmhuskvinna i Stockholm vid tränsställningen

Hårarbetet är, som redan antytts, ingalunda något urgammalt hantverk. Allt talar för, att det införts i Våmhusfjärdingens byar under 1830- eller 1840-talen³, således kanske ungefär samtidigt med korgmakeriet. Alldeles uppenbart är, att själva idén till detta nya hantverk, liksom också arbetsmetoder och arbetsredskap⁴, tillförts Våmhuskvinnorna utifrån. Varifrån? Ja, därom äro de gamla, som möjligen kunde ha något att förtälja i saken, alldeles ense. »I farmors ungdom», heter det i Bonäs, »ungefär på 1830-talet, ha några kullor varit till England, och då ha de troligen fått lära sig hårarbetet där, kanske av perukmakare. Dessa kullor ha haft med sig tagelringar för att sälja, och de kunde också utföra andra arbeten. Då fingo de beställningar på hårarbeten, till exempel armband. De kunde inte göra dessa först, utan de måste se på hårarbeten, som voro gjorda förut, och göra efter dessa prov. Det blev ju inte precis lika, men det blev någotsånär i alla fall, och alltid blevo de nöjda. Och ingen kunde i alla fall göra bättre och finare hårarbeten än dessa kullor, som varit i England.» Detta låter ju synnerligen övertygande. Men lika trovärdigt säger Sparr Kari, född 1848 i Indor: »Hårarbetet lärde de sig i Riga. Det var en Stam-kulla från Limbäck, som lärde sig allra först.» Åter andra gamla vilja veta, att man lärt sig hårarbetet i Finland eller i Tyskland. Att komma till någon klarhet i denna sak är nog knappast möjligt. Bärandet av löshår (flätor och valkar) och användningen av människohår som prydnader utgjorde internationella modeströmningar, vilka nådde en höggradig blomstring under krinolinernas och turnyrernas tid, och det märkligaste i fråga om hårarbetet i Våmhusfjärdingen är väl detta, att kvinnorna i en avsides svensk skogsbygd förmått tillgodogöra sig dessa modeströmningar för att under tre kvarts sekel skaffa sig och de sina en synnerligen aktningsvärd biinkomst.

Korg med avkammat hår, Foto S. Björklund

Hårarbetets spridning inom Våmhusfjärdingen var på flera olika sätt olik korgmakeriets. Man gjorde redan vid 1800-talets mitt hårarbete i alla byar i bygden, men däremot ingalunda i alla gårdar, och även i storgårdarna, där man ej ansåg sig ha tid och behov att syssla med någon träslöjd, grep kvinnfolken gärna till hårarbete som biförtjänst. Det var för övrigt inte bara kvinnor, som sysslade med hårarbete; även många karlar blevo »hårkullor» och nådde en betydande yrkesskicklighet på området. I somliga gårdar, där mannen ej ansåg sig kunna lära sig själva hårarbetstekniken, vilken sannerligen ej är lättlärd, hjälpte han i stället till med att fara omkring och köpa upp hela hårpiskor eller avkammat hår (lushår) till valkar och flätor. Man brukade betala 25 öre lodet för hår. Särskilt till den fattiga västra grannbygden, Älvdalen, begav man sig gärna för att köpa upp hår. Det var kvinnornas nackhår, som köptes, och gamla Älvdalskvinnor ha med belåtenhet berättat, huru de vana Våmhushänderna klippte bort hela »piskan» så skickligt, att det efter kamning alls inte syntes, att nacken var klippt. Särskilt eftersökt var grått hår till flätor och valkar.

Köpman Olof ger med några korta rader en god inblick i, hur djupt hårarbetet i hans ungdom ingrep i bygdens liv: »Det finns ingen socken i hela Sverige, där de ha gjort hårarbete så mangrant som i Våmhus. Jag minns, en tid så voro alla flickor och gummor ute med detta arbete, och så hade de fruntimmer från Orsa för det mesta, som skötte deras hem.»

Hur många voro hårkullorna, då hårarbetet befann sig i sin största blomstring? En författare från år 1866⁵ säger härom: »Hårarbeten förfärdigas både hemma och annorstädes. De, som ägna sig däråt, äro merendels från Våmhus och Bonäs, och deras antal uppgår vanligen till 2 à 300, varav omkring hälften ställer sin kosa till utrikes ort.» Då man nu vet, att antalet hushåll i Våmhusfjärdingen år 1865 var 478, kan man räkna ut, att det vid denna tid måste ha funnits hårkullor i varannan eller var tredje gård.

De av hårkullorna förfärdigade och försålda arbetena voro av två helt skilda slag. Det ena slaget var löshår, använt dels av äldre kvinnor, som började förlora sitt eget hår (därför behövdes grått hår i stora mängder), dels i form av valkar, flätor, bubblor och chignonger även av yngre kvinnor. Arbetslönen för en fläta var på 1870-talet 1 krona, och ersättningarna för övriga arbeten voro i proportion därefter. Av herrskap brukade hårkullan dock alltid begära litet mera än av annat folk, och ofta fick hon därtill mat på köpet i herrskapshusen. Den andra sortens hårarbeten var prydnader av olika slag, gjorda av människohår: fingerringar, armband, halsband, klockkedjor, örhängen, broscher och hårblommor. Arbetslönen för en långkedja (en lång, smal damklockkedja), vilken gjordes på en dag, gick på 1870-talet till 1 krona. Som synes, var hårkullans dagsförtjänst betydligt högre än herrarbeterskans (jfr ovan s. 137). Den nyssnämnde författaren från 1860-talet⁶ ställer också hårarbetet på den andra platsen, vid sidan av urmakeriet, då han talar om »den övervägande vinst, binäringarna i Mora lämna.»

Tre hårkullor i delvis ryska dräkter. Fotograferade i S:t Petersburg	Våmhuskullor från början av 1900-talet

Vi ha redan omtalat, att hårkullornas färder sträckte sig åtskilligt mycket längre bort än korgmakarnas. Köpman Olof berättar härom: »De reste överallt, och att resa till Ryssland var inte mer än att resa till ett fäbodställe. Där var det 30 à 40 st. våmhusar för jämnan. Dit reste de, där kommo de ifrån, och där tjänte de bra. De fingo 2:50 för en rubel, och maten och hyran var billig, och utomordentligt snällt folk. Så voro de över hela Finland, Tyskland och England och över hela Norge och Danmark. Så blevo de gifta överallt. Nu träffar man på Våmhusfolket i alla städer, man får komma vart man vill.»

Den ofta omnämnde författaren på 1860-talet⁷ skildrar försäljningsområdet litet olika mot Köpman Olof: »Kullorna, som sysselsätta sig med hårarbete, utsträcka icke sällan sina färder även till främmande land, såsom Danmark, Tyskland och England, men stundom även till Frankrike, Ryssland och Amerika.» Vad som här nämnes om Frankrike och Amerika bekräftas icke av traditionen på orten. Man minns ingen enda hårkulla, som varit i Frankrike, och vad Amerika beträffar, har det givetvis förekommit, att till U.S.A. emigrerade Våmhuskvinnor gjort hårarbete där borta — men detta är ju dock något helt annat än att göra en affärsresa med avsikt att i sinom tid återvända hem. Märkligt är, att författaren från 1860-talet ej nämner Finland. Där voro de hårarbetande dalkullorna dock så kända, att t. ex. i Nagu nära Åbo en klockkedja av människohår helt enkelt kallades dalkulls-ked.

Våmhuskvinna bjude rut hårarbeten på Österlånggatan i Stockholm. C.W. Palm. Zornmuseet

Om man sammanfattar vad de gamla i Våmhus och Bonäs minnas, blir det utomsvenska försäljningsområdet för hårarbeten följande: Finland med huvudkvarter i Helsingfors, Ryssland med huvudkvarter i Reval, Riga och Petersburg, Norra Tyskland med huvudkvarter i Magdeburg, Danmark med huvudkvarter i Köpenhamn, Norge med huvudkvarter i Kristiania, Bergen och Trondhjem, Skottland med huvudkvarter i Edinburgh, England med huvudkvarter i London. I Finland vandrade man ända till Torneå och Viborg, i Ryssland ända till Moskva, i Danmark ända till Esbjerg och Skagen, i Norge ända till Stavanger och Tromsö och i Skottland ända till Glasgow. Någon formlig överenskommelse om fördelning av försäljningsområdet gjordes aldrig, men varje mera erfaren hårkulla hade »sitt vissa land», som hon årligen besökte och där hon handledde de yngre kvinnorna. Så t. ex. var det en Rembo Kerstin från Myran i Bonäs, som på sina färder i Norge hade så många unga hårkullor med sig, att norrmännen brukade kalla henne bjellkua (skällkon).

Den ålder, vid vilken flickorna brukade börja att deltaga i färderna, växlade mellan 14 och 20 år. Om en sådan nyläring upplärdes i arbetet redan under vistelsen hemma i byn, fick hon en ytterst obetydlig betalning; om upplärandet skedde i hennes hem, fick hon naturligtvis ingenting alls. Till största delen skedde upplärandet emellertid under själva försäljningsfärderna, och där var nybörjerskans ställning så mycket fördelaktigare, ty man skulle alltid byta jämnt, d.v.s. dela förtjänsten i lika stora delar, oavsett skickligheten.

Till skolningen av den unga hårarbeterskan hörde även hennes nödtorftiga upplärande i de nödvändigaste försäljningsfraserna på språket i det land, dit resan skulle ställas, vare sig detta land var Ryssland, Tyskland eller — Sverige. Trots skolgången var »svenskan» i det stora hela för den oerfarna Våmhusflickan ett alldeles främmande språk, och mycket talrika äro exemplen på, hur svårt det var för försäljerskan att samtala t. ex. med en herrskapsfru i Stockholm. En dylik dam hade beställt en fläta,  men när kullan kom med den, förnekade hon beställningen. »Ja tyckte frun gät (nämnde) i går hon skulle ha en fläta», sade kullan. En annan fru hade gjort samma beställning, och när kullan kom med flätan, undrade frun, om den nu var riktigt bra också. Den tydligen mera uppriktiga än försäljningstekniskt begåvade flickan såg helt lugnt på frun, fann henne något till åren kommen och svarade: »Inte är hon så vårig (bra), men nog duger hon åt dig.»

Någon gång råkade den unga hårkullan ut för samma skämt som den unge korgmakaren; de mera erfarna lärde henne fraser på det främmande språket, som hade en helt annan betydelse än hon själv trodde. Så t. ex. gick en hårkulla under den första tiden i Tyskland omkring och presenterade sig för kunder som kindermaker av Swiden.

I förberedelserna för färden ingingo vidare uppköp av ett tillräckligt förråd av hår av olika slag och utförande av olika prydnadsföremål, som skulle användas som reklam och vid de första dagarnas försäljning. Allt vad man skulle ha med sig på färden packades i äldre tider i en bög (skinnsäck), som man bar på ryggen. Utom arbetsverktyg, hårförråd, prover i en korg med kupigt lock (kupa), träkulor och ståltråd var det litet klädombyte och matsäck för de första dagarna, bestående av tunnbröd, smör, ost och messmör. På 1860–1870-talen började man småningom lägga bort den tunga, klumpiga bögen och övergick till den lätta, behändiga reskorgen av spånor. Den kunde emellertid ej bäras på ryggen, utan bars i de båda handtagen kortare stycken och fraktades i övrigt på båt och järnväg, där sådan fanns.

Våmhuskulla med hårarbeten	Omklädda hårkullor i Skottland (med kedjeställning)

Färderna pågingo vanligen från tiden strax efter Mora höstmarknad och fram mot midsommaren, då man skulle hem och löva. Men det berättas också om kvinnor, som voro ute på hårarbetsfärd ända till 1½ år i sträck, så att de under en hel sommar inte deltogo i lövning, slåtter och skördearbete hemma på gården.

Hur togo de vandrande hårkullorna sig ut i främlingars ögon? När man ser bilder av dem, förstår man väl de goda giften många av dem gjort både i Sverige och i andra länder; det är friska och vackra, ibland till och med uppseendeväckande vackra unga kvinnor i prydlig, välhållen Moradräkt, och med lugn värdighet bjuda de ut sina tagelringar eller hårarbeten.Men alla de främmande ögonen voro nog inte lika välvilliga som konstnärernas. Sockendräkten väckte förargelse på håll, där den moderne stadsbons krav på likriktning redan börjat göra sig gällande. Sålunda skrives redan år 1866:⁸ »I Danmark och Tyskland bibehålla hårkullorna vanligen sina dräkter såsom i dessa länder särdeles rekommenderande; men i de andra länderna omkläda de sig efter tidens sed till eleganta fruntimmer och hava såsom sådana och i egenskap av "artister" någon gång blivit införda även i de högsta sällskapskretsar. De hava i allmänhet mycken lätthet att göra sig förstådda utomlands, särdeles i England, vars språk flera både män och kvinnor tala rätt ledigt och varpå somliga hava både Bibel och andra böcker. Mången uttrycker sig ock rätt bra på bruten tyska. Under sitt vistande utrikes samla och hemsända de ofta rätt vackra summor; exempel finnes, att en enda kulla under ett års tid från England hemskickat omkring 2 000 riksdaler. Dessa penningremisser, likasom i allmänhet den utrikes brevväxlingen, går vanligen genom pastor. Det lönande arbetet kan väl för längre tider kvarhålla dem i främmande land, men minnet av hembygdens blånande berg och återspeglande sjöar följer dem överallt och drager dem slutligen tillbaka. Vid återkomsten äro de då i sin granna utstyrsel nära nog oigenkännliga och finna sig icke heller själva rätt hemmastadda, förrän de avlagt de länta fjädrarna och återtagit den gamla sockendräkten, vilket utbyte ock göres så fort som möjligt.»

En annars mycket välvillig iakttagerska från 1870-talet⁹ gör en stark skillnad mellan de vandrande hårkullorna och de hemmavarande kvinnorna: »I fråga om dalkullornas dräkt och utseende må väl märkas, att man icke kan draga riktiga slutsatser om dessa av de stackars överansträngda, till hela sin yttre människa liksom till kläderna illa medfarna kvinnliga varelser, som nöden eller åtminstone behovet drivit vida omkring i land och rike för försäljning av små, hemma tillverkade slöjdalster, såsom hårarbeten och tagelringar. Huru klumpiga, grova och solstekta, huru oroliga, av levnadsbekymmer betungade och sträva förefalla icke dessa kullor i jämförelse med de i hemmen kvarstannade, som jag haft tillfälle att iakttaga i den sköna Siljansdalen! Själva yrket har tryckt på många av dem sin föga tilltalande stämpel, oberäknat den skiljaktighet i uttryck, som beror ytterst på de i själva verket demoraliserande inflytanden, för vilka de under sitt kringströvande liv äro utsatta, och mot vilka ej alla förmå stålsätta sig i önsklig mån, såsom ock de, vilka ej lämnat den kära hembygden, bittert beklaga.»

Som motvikt mot denna säkerligen ganska tantiga syn på hårkullornas liv och leverne och som ett motstycke till Mårten Lars' ovan (s. 140 ff.) anförda berättelse om den unge korgmakarens landsvägsliv låta vi Köpman Olof berätta om fem unga hårarbeterskor från Indor och deras öden "Så vill jag beskriva litet, som min syster Anna, som var född 1844, har varit med om." År 1862 hade fem unga flickor från Indor måst giva sig ut i världen på grund av nöden, som tvingade dem. Det var två Lisaflickor och två Sparrflickor, Anna och Karin, och min syster Anna. De hade haft en eller två män, som hade rott dem över Orsasjön och Siljan till Leksand, och därifrån fingo de lägga en stor, tung ryggsäck på sina unga ryggar och knalla i väg den långa vägen till Nyköping, 35 à 40 mil. Det har räckt i 16 dagar att gå för dem. Och om nätterna ha de legat i lagårdskammare. Och matsäcken, som de hade hemifrån, hade varit huvudsakligen skavbröd (barkbröd) och mesost, blandat med mjöl. Men då de hade kommit ur Dalarne, hade de fått fin mat av bönderna, sade hon, för det mesta gröt om kvällarna. Och lättare och lättare blev ryggsäcken för varje dag åt dem. Så änteligen kommo de fram, och då gjorde de hårarbete och klockkedjor av fruntimmershår och broscher. Och det hade gått bra att sälja på båtarna, som kommo in från utlandet. Där voro de ett år. Då träffade de ett svenskt fruntimmer på en tysk båt, som hade sagt åt dem, att hon trodde, att de skulle få sälja dessa varor, om de följde med till Lübeck i Tyskland. Och dessa fem flickor följde med till Lübeck och hade nationalkläder på sig utan vidare och kommo till Lübeck. Och denna frun hade skaffat dem ett rum. Så började de att göra klockkedjor och broscher, och då de hade gjort ett parti, så hängde de på sig en sådan knippa och gingo ut och hade påskrivet, vad vart och ett kostade. Då de hade kommit ut på gatan, så hade det samlats så mycket folk, så de hade sålt slut på några minuter. Vi förstå, att folket köpte av dem för att få beskåda dessa klädespersedlar, nationalkläder. I alla fall voro de i Lübeck i sex månader, och då kunde de tyska språket rätt bra. Så hade de rest till Berlin och klädde om sig och lade bort Dalakläderna. Och där fingo de fästmän allesamman och blevo gifta där allihopa, och jag har hälsat på dem där många gånger.»

Vi ha redan ett par gånger kommit in på frågan, hur det gick till att sälja hårarbeten, och vi tro, att denna sak förtjänar att ytterligare skildras något. Om inte annat, så är den ett bidrag till gårdfarihandelns historia.

De lantliga bygderna voro till att börja med ej så lättarbetade som städerna. Här en bild från Norge.¹⁰ »En gång», berättar Kråk Margit, »kommo vi efter en fjällvandring ned till Våge i Gudbrandsdalen. Vi sågo väl anskrämliga ut efter alla vedermödor och nekades i varje gård att stanna. Men dödströtta som vi voro sade vi ifrån i sista gården, där det bodde ett gammalt par, att "här stanna vi". Och vi vunno snart människorna och fingo arbete. Där kom en och ville ha en klockkedja att ge åt sin fästman, en annan ville ha en brosch åt fästmön eller en hårnål. En ville ha en blomma och en annan en fläta. Alldeles som det skall vara, då arbetet går bra. Och när vi omsider bröto upp, så gräto de rara människorna av sorg.»

På den ryska landsbygden gick det mycket lätt att sälja hårarbeten. En vinterdag på 1870-talet sitter en Bonäskarl, som med sin hustru Margit vandrat i Ryssland, i en stuga i Rådbjörka fäbodar och berättar därom:¹¹ »Vi bestämde oss för att resa till Ryssland först, och därför gingo vi tidigt den våren till Stockholm; därifrån fingo vi följa med ett fartyg till Reval. Visst blev det en krok för oss, som egentligen tänkte oss till Petersburg, men så kostade oss överfarten icke mycket. Vi vandrade från herrgård till herrgård och hade jämnt arbete, och livsmedlen voro billiga. Ofta behövde vi ej betala något, men funno snart, att vi, fyra som vi voro, hade svårt att få kvarter dit vi kommo, varför vi skildes åt och togo olika vägar för att mötas i Petersburg. Detta hade det goda med sig, att vi fortare lärde oss ryska, och då vi ungefär vid mitten av sommaren träffades, gick det bättre för kullorna att sälja. På hösten skildes vi åt. Två reste hem, men Margit och jag gingo längre in i Ryssland. Där hade vi god förtjänst, men Margit hade många obehag, så att vi snarare än ämnat lämnade Ryssland.»

Den Bonäskarl, som berättar detta, hade redan som liten pojke följt sin mor på hennes färder och grundligt lärt sig hårarbetet av henne. »Vid 14–15 år,» säger han, »kunde jag allt vad mor kunde och mera till. Då dog mor, och jag gav mig ut ensam. Men fastän jag gjorde mina saker bättre än kullorna, var det ingen, som köpte av mig. Jag kunde knappast draga mig fram.»

En fattig, halvsvulten pojkstackare hade ingen blick eller hjärta för. Så mycket bättre gick det för unga, vackra flickor, detta ej minst hos de glada ungherrarna på bruken i Mellan-Sverige. En av dem berättar därom:¹² »Jag och min kamrat på bruket, där jag då var bokhållare, blevo glada, då vi en dag på högsommaren från kontorsfönstret sågo en kulla trippa över gården och styra sina steg till den större byggningen. Efter ett par timmar kom hon ned på kontoret och gick käckt fram till pulpeten. Där tog hon från en ask upp sina hårarbeten och förevisade dem. Min kamrat och jag kommo oss på en lång stund ej för att säga något. Vi sågo på varandra, på kullan och så igen på varandra, ty en sådan skönhet hade vi aldrig förr skådat. Kullan var icke högväxt, men ägde en mjuk och smidig växt, små händer och fötter, mörkt hår och mörka, oskuldsfulla ögon. Efter en stund kommo vi oss så mycket för, att vi frågade efter hennes namn och hemort. Hon å sin sida uppmanade oss att köpa hennes arbeten och rekommenderade särskilt sina ringar med invävda deviser "glöm mig ej, tänk på mig" jämte flera, och så önskade hon, att vi skulle beställa urkedjor. Ringarna skulle hon göra av vårt eget hår, och dem skulle vi giva till våra släktingar och vänner. Allt detta sade hon oss med en ovanligt behaglig stämma och halvt skälmaktiga blickar. "Uj, ja, det var klart. Vi både köpte och beställde allt vad hon ville." Kullan anförtrodde oss, att hon tyckte mest om errar. De gåvo henne arbete och prutade sällan vid betalningen. "Se där bilden av en hårkulla, som kunde sin konst!"

Vad Stockholm beträffar, skilde sig hårarbetsförsäljningen från korgförsäljningen på så sätt, att hårkullan sålde ganska litet på gator och torg. När hon sålde ute, hade hon ofta prover hängande som skylt utanpå kläderna. Men vanligare var, att kullan gick ur hus i hus och från dörr till dörr, överallt visande prover på kedjor, armband m.m. och tagande upp beställningar dels på sådana arbeten, dels på valkar, flätor och annat slags löshår. Hårkullorna i sina Moradräkter voro kända överallt, och detta gjorde, att mången argsint stockholmska smällde igen dörren, så fort hon fick se, att det var en kulla, som stod ute i farstun. Det berättas om en beskedlig kulla från Limbäck, att hon brukade läsa upp hela den ramsa hon lärt sig, även om dörren smällts igen mittför näsan på henne. Men andra stockholmskor voro så mycket snällare. En fru hade beställt en hårblomma, som var så stor, att kullan måste ha en bricka, då hon bar hem den till henne. Nästan förskräckt räckte flickan fram brickan och ropade: "Tretti kronor, frun!" Men frun betalade utan att pruta.

Ofta hade hårarbeterskan en helt ung pojke med sig. Storhans Olof från Limbäck berättar sålunda, att han vid 15 års ålder fick följa med sin farmor till Stockholm. De bodde i Fjoset vid Hornsgatan, och där fick femtonåringen sitta och göra hårarbete. Farmor själv sysslade ej därmed, utan käjttä, d.v.s. gick i husen och visade prover och tog upp beställningar. De gjorde mest flätor, och betalningen för dem beräknade de själva "för lod", därför hade de ett lodbesman i Fjoset och vägde med. Kunderna lämnade hår. Men ofta räckte detta inte, och då måste de köpa hår hos perukmakare.

Om hårkullornas öden och äventyr — ännu mera än om korgmakarnas — skulle man kunna skriva tjocka böcker.¹³ Här kunna vi endast få plats för några få förut ej kända berättelser.

En gammal kvinna i Myran har livliga minnen av sina föräldrars långa färd i Ryssland på 1850-talet. Anders och Anna hette föräldrarna. Anders gjorde korgar, och Anna gjorde hårarbeten. Flera år i sträck vistades de i Ryssland, bl.a. i Petersburg och Moskva. Språket var det litet besvärligt med i början, men Anna redde sig på så sätt, att hon medförde prover på de olika saker, hon tillverkade, såsom kedjor, armband, broscher, ringar och örhängen. Genom att plocka upp ryska pengar i handen visade hon, vad varje sak kostade.Hon var alltid klädd i sockendräkt, och det hände ofta, att folk på gatan kom fram till henne och gav henne beställningar. I handelsbodarna voro de mycket snälla mot henne; hon fick själv plocka fram vad hon behövde, och då hon skulle betala, tog hon handen full med ryska pengar, och handelsmannen tog vad han skulle ha. Anders och Anna bodde inte i det vanliga kvarteret vid Bolsjoj Prospekt, utan de hyrde ett rum med spis och lagade själva sin mat. När Anna var ute och tog upp beställningar på hårarbeten eller bjöd ut armband m.m., hade hon samtidigt med sig små korgar och sålde. Anders satt mest hemma i bostaden och gjorde korgar. Där var han ständigt och jämt omgiven av värdfolkets barn, och därför lärde han sig språket fortare än Anna. Sitt enda äventyr under hela Rysslandstiden hade Anders och Anna under en av sina hemresor, men då fingo de i stället uppleva desto mera. Det blev fråga om krig mellan Ryssland och England, och Englands flotta låg i Bottniska viken, så att sjövägen var stängd. Anders och Anna voro i Moskva, då de fingo höra, att det var frågan om krig. De reste genast med järnvägen från Moskva till Petersburg; den banan var då alldeles ny, och resan tog tre dygn. I Petersburg gingo de upp till svenske konsuln, och han rådde dem att resa hem genast. Den enda möjligheten var att taga gästgivarskjuts ända från Petersburg till Haparanda. Men i Petersburg fanns det ingen gästgivare, som tordes skjutsa dem; alla voro rädda för spioner. Skjutsen ordnades till slut på det viset, att våmhusarna fingo låna kärra och en häst av en gästgivare och ge sig i väg utan någon ryss som skjutskarl. Själva hittade de ju ingenstans, men hästen var en gammal gästgivarhäst, och om han bara sattes på traven, gick han av sig själv till nästa skjutsstation. På samma sätt gick det till skjutshåll efter skjutshåll: de fingo själva sköta hästen och köra, och på det viset kommo de till Haparanda. Därifrån fingo de följa med en båt till Gävle, och så gingo de hem.

Lodbesman ULMA

En kvinna i Limbäck berättar om sin tytta (faster eller moster) Margita och tyttumannen Olof och hur bra det gick för dem i England. Resan såg inte lovande ut i början. Då de reste från Göteborg, blev det en förskräcklig storm. Maten på båten tog slut, och de började tro, att det var deras sista resa. Efter tre veckor på havet kommo de i alla fall fram till Hull, och därifrån foro de till London. Där gick det mycket bra att sälja hårarbeten, och när Olof och Margita kommo tillbaka till Göteborg, voro de klädda som det finaste herrskap. Olofs hatt var så nymodig, att på gatan i Göteborg kom en fin herre fram och bjöd honom en stor summa för den, så att han sålde den. På samma sätt sålde Margita sin sidenklänning och sin guldklocka till en fin dam. Så togo de på sig sockendräkten igen och köpte häst och kärra och kommo åkande till Våmhus med egen skjuts.

I Danmark voro hårkullorna från Våmhusfjärdingen mycket omtyckta, och danskarna blevo så glada, när de på sockendräkterna kände igen svenske Dalepiger, som lave Hårstass. Men perukmakarna voro här som överallt avundsjuka, och så lagade de så, att danska kungen förbjöd de svenska flickorna att stanna i Danmark och göra hårarbeten. Anna från Holen var en äldre, erfaren hårkulla, som brukade ha en hel hop ungkullor med sig på sina färder. En tid efter sedan danska kungen hade kommit med det där förbudet var Tysk Anna i Göteborg med sin skara, och en dag fick hon höra, att danske kungen också hade kommit dit. Då ville hon gå och fråga kungen, varför hårkullorna inte fingo vara i Danmark. När hon kom dit, där kungen bodde, kunde han inte taga emot henne just då, men vakten lovade att tala om, när hon kunde få träffa kungen. På söndagen satt Tysk Anna i kyrkan tillsammans med alla ungkullorna. Då kom vakten från danske kungen fram till henne och talade om, när hon kunde få träffa kungen. En av de unga hårkullorna satt alldeles bredvid Tysk Anna i kyrkan. Hon hette Jek Mait och var så vacker, att alla människor i Göteborg kallade henne för "Vackra Mari." Hon hörde, vilken tid vakten hade sagt, och så innan Tysk Anna hade hunnit göra sig i ordning, tog hon alla olika hårarbeten, som Anna hade gjort, och gick själv till kungen med dem. Denne köpte alltihopa och betalade mycket, mycket pengar för det.

När Jek Mait kom tillbaka till kvarteret, talade hon om för Tysk Anna, att hon hade sålt alltihopa till danske kungen. Anna frågade, hur mycket hon hade fått för arbetet. Då räknade Mait upp det vanliga priset för varje hårarbete och räknade ihop summan och gav Anna så mycket pengar. "Men jag såg, att du hade mycket mera pengar," sade Anna. "Var fick du dem ifrån?" "Dem fick jag av kungen, för han tyckte, att jag var så vacker," svarade Mait. "Men jag skall göra åter (arbeta igen) allt det där hårarbetet åt dig i stället." "Det slipper du," sade Anna, "men tag genast fram alla pengarna!" Så måste Jek Mait lämna ifrån sig alla pengarna, som hon hade fått av danske kungen, och dem delade Tysk Anna genast lika mellan alla hårkullorna, som voro med i laget. För sin del köpte Anna en guldring som minne av händelsen, och den ringen finns kvar i Tyskgården än i dag.

Grevinnan Kalling

I föregående kapitel ha vi berättat om åtskilliga korgmakare, som aldrig återvände till hembygden. Detsamma gäller om ett ännu mycket större antal hårkullor. Den vanliga orsaken var, att de gifte sig antingen i Sverige eller i utlandet. Bland hårkullor, som gjort fördelaktiga giften i Sverige, kan främst nämnas den för sin skönhet berömda Stam Marit Ersdotter från Limbäck, som blev grevinna Kalling. Denna Stam Marit anses i sin ungdom ha varit en av de första, som förfärdigade och sålde hårarbeten. Hed Mait Andersdotter från Indor gifte sig i Stockholm med glasmästaren Petter Malmqvist, som sedermera i Helsingfors grundade dels en mycket omfattande glasindustri, dels Helsingfors baptistförsamling. I Finland gjorde flera hårkullor goda giften: en blev gift med en hög officer på Sveaborg, och en annan fick ett nästan furstligt hem i Viborg. Åtskilliga flickar från Våmhusfjärdingen gifte sig i Ryssland. Så gick det med Gubb Anna från Bonäs, som aldrig mera syntes i hembygden. Mör Mait från Bäck gifte sig med en ryss, som var lungsjuk, och för att bota honom i den friska Dalaluften tog hon honom med sig till sin stuga i Bäck, där han bodde till döddagar. Vi ha redan hört, att år 1862 fem unga hårkullor från Indor begåvo sig till Tyskland och blevo gifta där allihopa. Även flera kvinnor från Kumbelnäs gifte sig i Tyskland. Likadant gick det i Danmark, Norge och Skottland. Så t.ex. blev en hårkulla gift i Kristiania och en annan i Ålesund; en Bonäskulla blev förmögen segelmakarfru i Tromsö. En dotter till den Mårten Olof, som byggde badhuset i Indor, följde sin mor till Skottland och blev där gift med en son till ägaren av en stor fabrik för spadar och skovlar i Bathgate.

Väckelserörelserna och emigrationen kommo flera hårarbeterskor att för alltid övergiva hembygden. Så t.ex. rycktes Karin Smith (Smids Karin) från Bonäs med av "helgumianernas" väckelse och följde med till Jerusalem. Kål Mait från samma by gifte sig med en man i Minneapolis, som drev hårarbete i stort, ända tills det nutida modet med kortklippt hår tvingade honom att lägga ned rörelsen. En annan hårkulla blev i U.S.A. gift med Stenis Per Persson från Selja i Mora, som handlade med korgar och annan träslöjd i Detroit och rörde sig i mycket förnäma kretsar, till och med i Vita Huset, påstås det.

Det fanns emellertid också mera tragiska orsaker till, att flickor från Våmhusfjärdingen aldrig återsågo hembygden. En hårkulla drunknade i Härnösand, och en ligger begraven i Drammen i Norge. Hussis Mait i Östra Storbyn fick för sina föräldrar ej gifta sig med den hon höll kär; hon for då till Skottland och England och lät aldrig mera höra av sig.

Det är emellertid inte säkert, att det alltid gick på tok för dessa försvunna, även om de nog alltid tidvis hade det svårt. Från södra Halland finns en berättelse¹⁴ om en hårkulla, kallad Greta, vilken visar oss en kvinna, som reder upp en till synes alldeles förtvivlad situation. Denna Greta blev i Köpenhamn bekant med en yngling från en eländig jordhytta i Kröpplinge i Halland. Ynglingen hade kommit i lag med en stortjuv, begått en del stölder, blivit misstänkt och måst fly till Köpenhamn, där han nu gick och drev på gatorna. Han berättar själv: "Så en dag träffade jag en dalkulla, som var där nere och gjorde hårsaker. Henne slog jag mig i tal med och bjöd henne på kaffe. Och vi blevo riktigt goda vänner, Greta och jag. Sen träfftes vi både titt och tätt, och hur vi pratade, så kom jag att fria till henne, och hon sade ja. Se, hon hade skrapat ihop litet pengar, och dem narrade jag av henne, varenda styver. Jag gick och ljög för henne hela tiden, för jag sade, att jag var rik och rådde om en stor herrgård i Halland, som hette Ransberg."

Maria och Petter Malmqvist 1938

Det gick, som det brukar gå i dylika fall: när hallänningen fått Gretas sista styvrar, rymde han ifrån henne och hem till jordhyttan i Kröpplinge, där han bodde tillsammans med sin mor i yttersta fattigdom. Ett år förgick, det var midsommarafton, modern hade begett sig in till staden för att sälja några vispar, och ynglingen låg och drog sig ute på backen vid jordhyttan.

"Bäst jag nu låg där, så fick jag höra steg i backen. Jag trodde, att det var mor, som kom hem ifrån staden, så jag brydde mig inte om att titta efter en gång. Men så stannade där någon bakom mig. 'God dag, du!' Herre Jesses! Var det ett spöke, eller drömde jag? Nej, det var Gretas röst. Och där stod hon livslevande med ett litet barn på ryggen. 'Jaså,' tyckte hon och tittade på hyttan, 'detta är alltså Ransberg? Jag höll knappt på att få rätt på'n. Jag har gått från by till by och frågat mig för. Men var äro de många hästarna och korna och fåren och dina drängar och pigor?' Jag skämdes, så jag kunde inte titta på henne. Jag ville sjunkit sju mil ner i jorden. "Du är allt en lus'und, du!" sade hon.

Hon stod där så trygg. "Ja, en lus'und är du," sade hon om igen, "men jag tyckte rent för mycket om dig, och så är du far till barnet här, och därför är jag kommit hit och sökt upp dig. Ser du pappan, Lill-Johan!" sade hon och räckte barnet emot mig. Då blev jag vek som ett vått kläde. Jag tog barnet i mina armar och kunde inte sluta upp med att titta på det. "Ja, ser du ungen din, så fin han är!" sade Greta. "Jag tyckte, han var rent för god te kallas oäkta, min pojke, och därför ska vi gifta oss. Jag får väl bli god på dig igen, men då ska du lova mig att bli en rederlig karl. Annars går jag ifrån dig och tar pojken med mig."

Så blev det då giftermål. "Greta gick nu på herregårdarna och gjorde finarbeten, för hon var så obegripligt händig till allting. Och snart fingo också de rika mormerna i socknen lust till att göra sig grannlåtssaker. Greta krusade ut huvudlin åt dem och sydde granna rosor på deras silkeshättor och schalar, så att hon hade ständigt fullt upp att göra och god förtjänst. Och innan Greta hade varit hos oss i två månader, så lät det på ett annat vis i stugorna. Då tyckte folk, att det var själva den till fruntimmer, den dalkullan. Fick hon regera länge, så blev det bestämt bärgat folk på herregården Ransberg. Så hette nu hyttan i allas mun. Det kom ut, förstår sig, att Greta hade frågat efter ett sådant ställe."

Efter ett år byggde de stuga åt sig själva. "I maj månad kunde vi flytta in i den nya stugan. 'Seså', sade Greta, 'nu är vi herrskaps'us, nu ska vi bara bruka upp jorden, sen är herregårn Ransberg färdig.'

Så började vi med hacka och med spade där i ljungbacken. Så brände vi, och så satte vi jordpäron, och om hösten sådde vi råg. Och Greta gav sig ingen ro, innan hon hade rett till en liten kålsäng invid husen; där satte hon både stickelbärsbuskar och andra rara buskar och örter, som hon fick på herregården.

Och så gick det allt bättre och bättre. Vi bröto upp och röjde det ena kappelandet efter det andra, emellan det vi gjorde våra dagsverken. Och Greta hann ändå tjäna mången god riksdaler med sina nypor. "Och det är sanningen — jag var rent som en ny människa, jag tyckte riktigt det var min lust att slita hur strängt som helst. Och jag, som aldrig hade kunnat ta vara på någonting förut, nu var jag så rädd om styvern, så jag nändes knappt köpa mig ett halvstop brännvin till de stora högtiderna." Och den, som gömmer, så har han — om våren hade vi samlat så pass, så vi kunde köpa oss en liten koknuta på Falkenbergs marknad. Herregud, vad Greta var glad, när vi kommo hem med denna kon! Hon ryckte både i mig och i kon, och hon hoppade och dansade och skrattade och var rent stollig. "Ser du, Jo'an," sade hon, "att vi kan vad vi vill! Är vi inte nu både stuga och ko!"

Flicka i Björkvasslan vid kedjeställningen år 1915

Under sin blomstringstid på 1860-, 1870- och 1880-talen gav hårarbetet mycket goda förtjänster. Under 1860-talet hände det, som redan omtalats, då och då, att en hårkulla från England kunde sända hem ända till 2.000 riksdaler, under loppet av ett enda år intjänade på hårarbete. Rombo Per Ersson i Bonäs och hans hustru, den ovan omtalade Jek Mait, som i London hjälptes till rätta av den världsberömda svenska sångerskan Jenny Lind, hade i många år en egen butik i storstaden, där de sålde både egna och andras hårarbeten. Småningom utvidgade de rörelsen även med peruker och hårflätor. Rombo Per berättar¹⁵ härom: »Genom fruns (Jenny Linds) godhet fingo vi flera och flera beställningar och mest på hårflätor, ty nu hade det blivit mod, att alla skulle ha tjocka hårflätor. Med dem hade vi inte så mycket arbete, men det blev svårt nog att skaffa så mycket hår. Vi måste skriva hem och sända penningar och vidtala alla våra bekanta att under sina vandringar skaffa oss hår, och detta sålde vi, så fort det kom.» På äldre dagar återvände de båda makarna till Bonäs, där de slogo sig ned på sin gård i Levdhörnet. Innan stugan blev färdig, bodde de i loftet. Jek Mait kallades hemma i byn Rumbu-På-frune eller Englandsfrune. När Rombo Per dog, efterlämnade han en förmögenhet i kontanter på över 60.000 kronor.

Under 1900-talet har hårarbetet befunnit sig i oavbruten tillbakagång, och modet att kvinnorna kortklippa sitt hår har ytterligare påskyndat denna tillbakagång. Ännu omkring 1915 beräknades dock Våmhus sockenbors inkomst av hårarbete till 25.000 kronor.¹⁶ År 1943 finns det i Våmhusfjärdingen veterligen endast två kvinnor, en i Våmhus och en i Bonäs, som alltjämt tillverka och försälja hårarbeten. Märkligt är, att ännu i oktober 1943 ett gammalt par begivit sig i väg till Norrland norr om Luleå för att i dessa trakter idka samma dubbelförsäljning som så många Våmhuspar före dem sedan hundra år tillbaka: mannen säljer korgar och hustrun hårarbeten, och i övrigt hjälpa de varandra med både försäljning och tillverkning.

Källor

1. C. J. L. Almquist, Det går an.
2. Om sammanhanget mellan tagelringstillverkning och hårarbete, se Anders Olsson i Dal. Hemb. Tidskr. 1926, s. 144 och L. Levander, Hårarbete i Dalarna (Sv. Kult. IV), s. 152. Om tagelringarna vet man, att de utbjödos av dalkullor redan i slutet av 1700-talet; se S. Erixon, Dalkarlsvandringar, s. 82, not 4.
3. Se härom Levander, a.a., s. 151 f.
4. Om hårarbetets teknik, se Levander, a.a., s. 139 ff. och ÖDB II.
5. Arosenius, Beskrifning öfver Mora socken, s. 76.
6. Arosenius, a.a., s. 77.
7. Arosenius, a.a., s. 63.
8. Arosenius, a.a., s. 63.
9. Eva Brag, I Dalarne (1877), s. 136 f.
10. Anders Olsson, i Dal. Hemb. Tidskr. 1926, s. 145.
11. G. Schröder, En timmermärkares minnen, s. 245.
12. G. Schröder, a.a., s. 240.
13. Hårarbeterskeöden finnas berättade hos Anders Olsson, a.a., s. 145 ff.; Levander, Hårarbete, s. 149 f.; K.-E. Forsslund, Wåmhus, s. 153 ff.; G. Schröder, a.a., kap. Vandrande dalfolk.
14. Aug. Bondeson, Samlade skrifter II, s. 115 ff. Bondesons framställning har måst starkt förkortas.
15. G. Schröder, a.a., s. 247.
16. Anders Olsson, a.a., s. 148.

Texten kommer från kapitel 4 i Lars Levanders bok Vämhusfjärdingen från 1944