I tankarna många många kyssar och varma famntag – Din egen älskade flicka

Stockholm 11 Mars 1902

Du min egen sköna raring!

Som morgondagen är en mycket viktig dag för oss för 5 år sedan ville jag på detta lilla enkla vis högtidlighålla den. Då vi ej kunna få fira den gemensamt, så ville jag åtminstone du skulle känna min närvaro på något vis. Blommorna jag kysst och med smeksam hand nedlagt samt det åtföljande brefvet säga dig nog tillräckligt, hur mycket du är o varit för mig under dessa 5 år. Stygg har jag varit mot dig ibland, ja, mycket stygg, men jag har alltid ångrat mig så djupt och du har aldrig varit sen att tillgifva mig. Ingen är utan fel och ibland har du allt varit litet stygg med, fastän helt litet förstås - jag har gjort dem till “stora hus” - dina småfel o däraf många onödiga tråkiga stunder för dig och mig, som alltid till slut upplösts i tårar och försoning. Och efter regn låta Herren solen lysa.

Tack för allt du gifvit den fälliga hemlösa, stackars gråsparfven. Så ful och grå, men så innerligt tacksam och hängifven — Det är väl därför jag tycker synd om alla gråsparfvar, därför att de likna mig och känt medlidande med dem därför att andra hatat dem och tyckt dem vara ett otyg på jorden. Hvar lugn du, de äro alltid till någon ringa nytta annars har väl vår Herre ej skapat dem till verlden —

Hvart och en skapad varelse har sin bestämmelse här i lifvet. Min var väl den att gifva dig det du så många år längtat efter. Barn. Nu har jag gjort min plikt och kunde gå min färde, men du har bundit mig så fast vid dig att endast döden kan skilja oss åt. Jag hade en sådan egendomlig dröm i natt. Jag vill berätta dig den om du ej tycker den verkar för sorglig. På mig gjorde den så godt intryck den var som en bönhörelse, ett svar på de sorgsna tankar jag hade kvällen förut. Jag lade mig vid 11 tiden och tankarna kommo först på dig, vår heml. förlovningstid samt den tid som gått till nu snart stundande 5 års dagen. Att äfven tanken kom på Karin* var ju naturligt och jag undrade så mycket om hon i den verld hon vistades kunde se oss och om hon hyste agg till oss isynnerhet till mig som — då hon ångerfull ville återvända till dig som hon först öfvergifvit o djupt förorättat — stod henne i vägen. Hon hade ju sjelf först gjort sig fri därigenom dig, så vi hade rättighet att älska hvarandra, men hon kunde ju hata mig, ty jag var ju för henne ett hinder, ej tänkande på att hon sjelf förverkade sin rätt till dig. Så var min tankegång och jag önskade så innerligt att hon från sin verld skulle med mildhet o försoning se ned på mig. I detsamma slog kl. 12 och jag tänkte o undrade att om hon skulle visa sig, jag då skulle bli rädd eller taga det helt naturligt. Jag somnade — och hon kom, men i drömmen.

Du och jag hade lagt oss. Du låg och läste. Kl. slog 12 och i detsamma knackade det på dörren. Du gick och öppnade o jag steg upp o klädde mig i all hast. Jag kände igen Karins röst, men den lät så mild, men sorgsen. Hon ville hälsa på oss och se huru vi hade det. Allt var så naturligt tyckte både du och jag. Hon hade hört att vi hade en så rar liten dotter. Du svarade, vi ha 2 döttrar och en pojke. Åh, låt mig få se dem, sa’ hon så bönfallande, jag har egentligen gått hit för det. De sofva nu vid denna tiden sa’ du, men så taga vi lampan och lyste först på Signe. Som hon såg på Signe började hon sagta gråta, tårarna föllo så klara o hela. Signe reste sig upp o stod på knä i sängen o plissade, men vaknade ej riktigt utan lade sig igen (som hon brukar) Sedan såg hon på Elsa, sist Håkan hela tiden i stilla gråt. Hon sade om en stund. De ha just sagt mig att detta var det lyckligaste för dig jag kunde ju inte gifva dig denna glädjen. Hon såg upp på oss och log så vemodigt, men så vänligt. Jag hade just på tungan säga att hon skulle stanna kvar hos oss och ej gå ut ensam i den mörka, kalla natten, men i det samma stodo Axel och Elin bland oss. Elin hälsade på henne med den kyliga min hon brukar begagna ibland och Axel gjorde likadant, kylan smittade väl och sedan sågo de på oss högst förvånade. Karin bibehöll samma blida utseende, men förblef alldeles stum inför dem. Sedan upplöste sig alltsammans och försvann. Jag vaknade inte då strax efteråt utan kom in på andra saker i drömmen. Men då jag vaknade riktigt var jag riktigt tung i hufvudet.

Men var det inte egendomligt att jag skulle få så rätt och vis svar på min fråga kvällen förut. Så underligt! Jag kände mig riktigt lycklig och lätt om hjärtat. Jag har ju fått bönhörelse och kände frid och ro i mitt inre.

Nu kan jag med ännu större glädje tänka på vår förlofvningsdag och jag hoppas dig brefvet och blommorna komma dig tillhanda just den 12. — Jag kysser nu föreningsbandet den gyllene bojan du då satte på mitt finger.

Jag vet nu att hon ej missunnar mig den. Du stackars lilla Karin.

Mina tankar äro så ofta hos henne, jag vet ej hvarför, men det är väl därför att jag har henne att tacka för allt jag äger. Hon föstår ej dess stora värde förr än hon mistat det för alltid. För sent kom ångern. Hon fick intill det sista dyrt betala för sin förvillelse — — — —

Tack för ditt bref gubben min. Jag lade mitt bref på lådan i lördagskväll. Kanske ej gossen hämtade någon post på söndag efterm.

Lef väl med dig, min egen Karl. Gläder mig att du tar barnen ut på promenad. Akta gossens hosta. Blir så ängslig, så fort jag hör någon försämring.

Tycker att lilla Annas “förstliga försök” kunde gömmas till de måltider, då du ej är hemma, jag tycker du din stackare har alldeles nog af Ellens misslyckade omsättningen emellanåt. Tycker synd om dig, ej för att vara elak jag sade detta.

Få se hvilken dag jag får vända Stockholm ryggen. Den dagen blir en jubileumsdag, som jag nog kommer att “blöta” på om det hinnes med. “Blötan” blir naturlig kaffe förstås. Om den tiden och stunden vet ingen utan vår Herre och kanske Karolina. Men hon tiger ännu.