Lona Lisa

PÅ SPINNSIDAN.
TRE ADELSKVINNORS LIV 1718–1846

AV MARIE STEINRUD

Uttrycket ”på spinnsidan” syftar på en släkts kvinnliga ättlingar genom kvinnligt led – i motsats till svärdssidan, där det är de manliga ättlingarna som räknas.

Jag har ur en släkt valt ut tre kvinnor som jag har studerat närmare. Magdalena Elisabet Söderhielm (1718–1787) – eller Lona Lisa som hon kallades – blev tidigt änka efter sin man assessorn Jakob Tersmeden och lämnades ensam med tolv barn och en komplicerad och omfattande bruksrörelse att sköta. Trots detta tog hon på sig brukets skötsel i nästan tjugo år, redde upp dess affärer, var med om byggandet av Strömsholms kanal, genomförde en hel del viktiga förändringar för bruket samtidigt som det förväntades av henne att hon dessutom skulle ta hand om det ansenliga hushållets skötsel.

En av hennes döttrar, Magdalena (Lona) (1753–1794), gifte sig med Uno von Troil, som sedan blev ärkebiskop i Uppsala. De fick många barn och flyttade en del på grund av mannens yrke – till skillnad från hennes mor som bodde på Ramnäs bruk i decennier. Av de tio barn de fick tillsammans är Anna Gustava (1786–1846) den yngsta dottern. Hon gifte sig med bruksläkaren på Ramnäs bruk, Adolf Ludvig Regnell, i hans andra gifte.

Syftet med den här etnologiska studien har inte varit att redogöra för ”hur det var” eller söka någon sorts sanning, utan att tolka och analysera kring de tre adelskvinnornas liv, att komma dem så nära inpå livet som möjligt och studera hur deras tillvaro kunde gestalta sig och hur de själva uppfattade den.

Jag har låtit varje kvinna representera ett tema; änkan, hustrun och fröken, då deras liv påverkas av de val de gör i samband med detta. Varför väljer Lona Lisa att förbli änka och hur påverkade det henne i hennes fortsatta liv? Hur gestaltade sig hennes dotters, Lonas, liv i jämförelse med hennes? Vilken var hustruns roll under det sena 1700-talet? Anna Gustava förblir fröken på herrgården tills hon är nästan fyrtio år. Hur kommer det sig att hon slutligen gifter sig med bruksläkaren Regnell? Hur har hennes liv sett ut före äktenskapet, och efter? Skiljer sig dessa kvinnors liv åt, och i sådana fall hur? Hur såg de samhälleliga förutsättningarna ut för de här tre olika kvinnorna? Vad var tillåtet för en änka men inte för en hustru? Vad hade en ogift kvinna att vänta av livet?

Kvinnor i historien – en studie i underordning

Det samhälle som de tre kvinnorna växer upp och lever i är ett samhälle präglat av den symboliska hustavlan. Hilding Pleijel har beskrivit det svenska samhället från reformationstiden och fram till 1800-talets början som en tillvaro som grundade sig på denna.² Hustavlan var rent konkret en bild av hur samhället skulle vara uppbyggt hierarkiskt. Det betydde i praktiken att man betraktade världen som delad i tre delar mellan de tre stånden, mellan de som lärde, de som värjde och de som närde. De som lärde utgjordes av kyrkan och dess präster, de som värjde var medlemmar av adeln, den gamla krigarklassen som ägde att försvara landet medan de som närde var allmogen, den stora massan. I denna relation fanns naturligtvis de som av Gud fått rätten att styra dem som var satta att bli styrda, det vill säga allmogen. I hustavlans värld framgår det mycket tydligt att det är samma sak att lyda överheten som att lyda Gud och om man inte gör det så går det en inte väl här i världen. Denna syn inpräntas i medborgarna och ifrågasätts inte. Inom hushållen kan man se ett liknande förhållande mellan man och kvinna, där kvinnan förväntas lyda mannen utan att ifrågasätta hans auktoritet.

Rent juridiskt var kvinnans ställning under den här tiden mer komplicerad än till exempel mannens. Gudrun Andersson har studerat kvinnans möjligheter att kontrollera de sociala och ekonomiska faktorer som påverkade henne under den svenska stormaktstiden.³ Hon pekar på att det var skillnad mellan kvinnors rätt att till exempel själva råda över sin förmögenhet och deras förmåga att göra det. Det var inte så att kvinnorna inte ansågs kapabla till detta – det visar inte minst uppfattningen om att en hustru skulle kunna träda i sin mans ställe om han av någon orsak var frånvarande – utan det handlade snarare om att man ville skydda den viktiga arvejorden från att komma i fel händer.

Som utgångspunkt och till stöd i sökandet efter de tre kvinnoliven har jag använt mig av den amerikanska historikern Joan Wallach Scott och hennes teorier.⁴ Hon menar att hela samhället är genomsyrat av föreställningen om mannen som norm, en måttstock med vilken allting mäts. Inom detta system finns också institutioner som arbetar för att upprätthålla detta, till exempel domstolarna. Den symboliska hustavlans hierarkiska ordning och uppfattningen om mannen som norm understöds också rent juridiskt och blir det normala i samhället. Genom detta får det patriarkala samhället en mycket stor genomslagskraft, och ifrågasättandet av det blir genomgående begränsat.

Änkan – Lona Lisa

Assessorskan på Ramnäs

En förunderlig jämnhet prydde hela Fru Assessorskans lefnad: ett ostridigt bewis till en stadig själ. Häftiga sinnes rörelser, som förbittra så mångas lefnad, och göra dem så beswärliga för andra, woro Henne obekanta. Wåldsamma begär fingo ej förnedra Henne; ty Hon hade lärt att styra och inskränka dem. Det lugn, som herskade i Hennes själ, yttrade sig i Dess glada ansigte, och wiste sig i den godhet och wänlighet, hwarmed Hon bemötte alla.

Orden är domprost Fants, hämtade från den likpredikan som han höll vid Lona Lisas begravning i Ramnäs kyrka, den 17 juli 1787.⁵ Lona Lisa hade flyttat dit med sin man Jakob i mitten av 1700-talet, men var född i Norn, utanför Hedemora i Dalarna. Det var vid den här tiden ett litet järnbruk, beläget lite i utkanten av de större farlederna. På Norn fanns en liten herrgårdsbyggnad som säkerligen blev bra trång när den allt eftersom fylldes på med de många barnen som Lorentz Niklas och Aletta Maria fick. Här föddes 1718 Magdalena Elisabet – eller Lona Lisa som hon kom att kallas av släkt och vänner.

Släkterna Söderhielm och Tersmeden umgicks tydligen i samma kretsar, det visar bland annat att Magdalena Elisabet fick Elisabet Gangia, sin framtida svärmor, som fadder vid dopet. De andra faddrarna utgjordes av kaptenen Samuel Rabbe, borgmästaren i Säter Abraham Groth, jägmästaren Fredrik Angerstein på Turbo bruk och moderns kusin, madame Catarina Carlbom.⁶

Hur såg det ut på Norn vid den här tiden? Det som framträder tydligast i de olika källorna, är framför allt hur svårt det var att ta sig till bruket eftersom vägarna var så dåliga. Abraham Abrahamsson Hülphers skriver år 1757 om de dåliga vägarna i de här trakterna och påpekar till och med att ingen riktig väg finns fram till bruket.⁷ Att frakta stångjärnet därifrån var mycket besvärligt när det inte var vintertid. Först fördes det med pråm över sjöarna Stora Norn och Saxen och därifrån ca ½ mil med hästar till sjön Jörken där man igen använde sig av pråm för överfarten för att slutligen med häst föras sista biten till Larsbo.⁸

Om de besvärliga vägarna gjorde att invånarna vid bruket varit mer isolerade än andra är svårt att säga. I kyrkoböckerna förde man inte in besökare eller resenärer – i alla fall inte här. Först senare låter en del brev påskina att man besökte varandra. I amiral Carl Tersmedens memoarer finns det flera exempel på att man från Norn reste, inte bara till Larsbo, och gjorde visiter. De faddrar som de elva barnen tilldelades vid dopet visar också på att man hade en ganska, rent geografiskt, spridd umgängeskrets. Vid Norn fanns också ett litet brukskapell, uppfört i mitten av 1600-talet och enligt kyrkoböckerna för den här tiden hade familjen vanligtvis två drängar och två pigor i hushållet och ungefär åtta smeder med familjer av varierande storlek arbetade vid bruket. "Bruksherreskapet", Lorentz Niklas och Alletta Maria, förekommer ofta som faddrar till de barn som föddes vid bruket och ibland är Lorentz Niklas systersöner skrivna hos familjen. Under åren 1723–1729 agerade Andreas Lifsdahl som brukspredikant och skollärare på Norn. Eftersom inga andra lärare finns antecknade, är det inte alldeles otroligt att han i viss utsträckning även undervisade barnen på herrgården. I Norns kyrkoarkiv finns det om denne Lifsdahl antecknat under Förteckning över Brukspredikanter vid Norn: "Lifsdahl var under Studietiden mycket fattig och gjorde då ett löfte till Gud, att om Han halp honom fram, skulle han taga till sin hustru en fattig prästdotter. Han höll ock sin ord och tog en af de allra fattigaste."⁹

Om Lona Lisas barndom är inte mycket känt. Enligt kyrkoböckerna är hon stadigvarande boende hos sina föräldrar fram till sitt giftermål. Detta betyder dock inte att hon, liksom många andra unga kvinnor ur de högre samhällsklasserna, gjorde längre resor. Släkten på båda sidorna var stor och det är inte alls otroligt att hon vistades i andra hushåll än föräldrarnas för att lära sig hur ett sådant skulle skötas. Som visats av både Angela Rundquist och Eva Helen Ulvros framgår det av deras källor att en av de viktigaste sakerna en ung adelskvinna skulle lära sig var just att sköta om ett hushåll på bästa sätt. Hur bra möjligheter den lilla herrgården beredde de fyra döttrarna som fick leva längre än de första barndomsåren är inte lätt att säga. Troligtvis gjorde de som de flesta andra och fick ta hand om hushållet en vecka var.

Döden var inte främmande på Norn. Av Lona Lisas tio syskon dör fyra, två systrar och två bröder, innan de hunnit bli mer än sex år gamla. Att barn även inom de högre stånden dog som små, var ingenting ovanligt, som vi ska se längre fram. På bruket bodde också Lona Lisas mormor, Alletta Silfverström, tills hon dog 1723.¹⁰

Det kunde vara svåra tider för järnbruken i Bergslagen vid den här tiden. Hammarkommissionen hade tillsatts för att under 1720-talet gå igenom och rannsaka bruken i Österbergslagen. För att rädda sitt lilla järnbruk undan kommissionen skriver Lona Lisas far 1728 ett långt och mycket vältaligt brev till den och förklarar sin belägenhet. Brevet börjar med att han redogör för brukets alla delar, från tillgången på skog till hur mycket järn som producerades där varje år. Mycket vältaligt avslutar han skrivelsen:

Man hafwer af de fädernetzlandet under förflutne swåra tider allmänt tryckande plågor, förändringar och olyckor nogsamt haft sin dryga deel, skulle nu, då man genom Gudz nåd och den liufwa fredens åtniutande förhoppas komma sig igen före och lijka som å nyo begynt at lefwa, den olyckan möta oss, att wij igenom detta lilla wärcketz inskränkniande blefwo stängde ifrån våra näringzmedel och rättmätige egendoms nyttiande, till hwars acquirerande våra förfäder all sin wälfärd och redbara anseenliga medel anwänt, ware det ju wisserligen en så stor swårighet, som medförde wår och de wåras ofelbara ruin och undergång, det man förhåppas, att Hans Kongl. Maj:tz högstbeprijsliga nåd, mildhet och rättrådighet aldrig tillåtandes warder.¹¹

Hammarkommissionen tog tydligen intryck av hans skrivelse och lät bruket behålla sina hamrar och härdar när den äntligen tog beslut i frågan 1737. Det gick dock inte så dåligt för Söderhielms på Norn. 1728 inköptes Engelsbergs bruk i Västervåla socken i Västmanland och slutligen 1737 den del av Norns bruk som endast arrenderades av Söderhielms. Så frågan är om det verkligen var så att Hammarkommissionens beslut kunde orsaka ”wår och de wåras ofelbara ruin och undergång”, som Lorentz Niklas så gripande framställer det. Kyrkböckerna ger ingen ledtråd till när familjen flyttade ner till Engelsberg, men säkert är att yngsta barnet, dottern Alletta Maria, föddes där 1733. Alla de övriga barnen står antecknade som födda på Norns bruk. Som vi har sett i amiralens memoarer vistades familjen Söderhielm ibland på herrgården vid Norns bruk och det är troligt att de fortsatte med det fram till Lona Lisas giftermål med Jakob.

Hur Jakob och Lona Lisa träffades är inte svårt att föreställa sig. Amiral Tersmedens memoarer visar på flera tillfällen då familjerna från Larsbo och Norn träffades och umgicks, och att Elisabet Gangia, Jakobs mor, var Lona Lisas gudmor gjorde säkert sitt till. Jakob växte upp på Larsbo bruk tillsammans med sina elva syskon. Ganska snart skickas han till Uppsala universitet tillsammans med sina bröder för att studera under överinseende av sina informatorer. Amiralen berättar mycket levande hur studentlivet gick till för pojkarna Tersmeden, som var logerade i ett hus på Slottsgatan tillsammans med en hushållerska från Larsbo. Om de yrkesval som bröderna och han gjorde skriver amiralen så här:

Min äldsta broder hade redan destinerat sin framtid till kansli väsen, min andra broder var utsedd till bergsväsendet, men då turen kom till mig att svara, hesiterade jag att i min moders öfvervaro säga mina tankar. Dock blef befalldt att uppriktigt säga rent ut, och när jag svarat, att min högsta håg vore till militären, blef min moder så rörd, att hon gick ifrån detta sällskapet. Herrarna talte således ej mer om mig, utan min yngste broder svarade, det han hade lust till lagfarenheten. Och jag, orolig att med mitt yttrande gjort min moder emot, gick ganska ängslig, så att alla kunde det märka, och jag ville knappt visa mig, som kanske ock ömmade min moder.¹²

Moderns antipati mot att hennes son ska välja en karriär inom militären grundade sig onekligen på att hon mist många av sina släktingar i de utdragna krig som Sverige varit indraget i tidigare. Hon ger dock med sig och godkänner hans val – om än något motvilligt. Tillvaron för bröderna Tersmeden delas upp mellan Uppsala och till synes hårda och disciplinerade studier under terminstid och Larsbo och en mer avslappnad och fri tillvaro under loven. 1730 skickas både Jakob och Carl till Stockholm för att påbörja den lärotid som så småningom skulle leda fram till de yrken de ville satsa på. Den barndoms- och ungdomstid som amiralen beskriver känns ganska typisk för unga adelsmän under den här tiden. Tillvaron handlar mycket om att å ena sida tillägna sig ett yrke som så småningom kommer att ge dem en position inom samhällets toppskikt och å andra sidan roa sig tillsammans med släkt och vänner. Festerna, balerna och slädfärderna är många och resorna för att besöka släktingar runt om i Sverige blir lätt långa. Det som lyser tydligt i deras sätt att uppfostras, är den omsorg som föräldrarna lägger ned på dem. Det är ingalunda några känslokalla adelsmän och damer som lättvindigt lämnar över barnens fostran i en informators händer. I stället tycks det råda ett mycket gott förhållande mellan barn och föräldrar, något som amiralens uttalande ovan visar. Ingen tid förspills heller för att pojkarna så snart som möjligt ska komma in på yrkets bana. Carl är till exempel knappt nio år när han och den sjuårige brodern skickas till Uppsala för att studera tillsammans med de två äldre bröderna som redan befann sig där. Hur systrarnas tillvaro såg ut på Larsbo beskriver inte amiralen närmare, men det är tydligt att de ändå uppfostrades till att kunna fatta egna beslut. Modern, Elisabet Gangia, gjorde till exempel bedömningen att det var nödvändigt att inköpa ett hus för sönernas hushåll i Uppsala för 10 500 daler kopparmynt, en inte alldeles obetydlig summa. Detta kunde hon tydligen göra på alldeles eget bevåg, trots att hon var gift och rent formellt stod under sin mans målsmanskap.

Tillsammans med sin familj flyttar Lona Lisa ned till Engelsbergs bruk och bor där från omkring 1730 och fram till sitt giftermål med Jakob 1743. Att Jakob och Lona Lisa inte var alldeles obekanta med varandra när de gifte sig har framgått tydligt. Hur mycket föräldrarna hade att säga till om äktenskapet är inte lätt att avgöra, men de två erbjuds att ta över skötseln av Norns bruk och en knapp månad efter de gift sig skrivs kontrakt mellan Jakob Tersmeden och den blivande svärfadern Lorentz Niklas Söderhielm.¹³ De flyttar dit ganska omgående och bosätter sig i den lilla bruksherrgården tillsammans med ett par tjänare. Snart kommer första barnet, dottern Maria Elisabet, som föds i augusti 1744. Livet för Lona Lisa blir nu ett par år framåt mycket likt andra kvinnors liv under den här tiden. Från 1744 och fram till 1761 föder hon tolv barn. Familjen lever dock inte isolerad på Norn, det visar brev som skrivs mellan dem och deras respektive föräldrar. Breven är ofta långa och förhållandevis innehållsrika, även om mycket av vad som skrivs rör olika typer av affärer. I ett brev från Lorentz Niklas Söderhielm till Jakob Tersmeden¹⁴ i mars 1745 skriver han:

För den långsamma gästningen Alleta Maija¹⁵ giordt wid Norn, tackar jag [oläsligt], ehuru de swåra, hwarpå annan tätt följande uwädren, hindrat nästan alla foror och körslor tillika med kohltillförseln, så har jag dock med möda fått afsända mitt här tillwärkade stångjärn, så när som wid pass 30 lass, och ändå intet betalt i förlön mer än högst 3 daler till Westerås. Altenstund Norns inneliggande stångjärn intet kan nu mera sändas directe på Westerås, så wore wäl bäst at, ju förr ju hällre, befordra det till Hedemora, på det, det ännu med slädan må kunna befordras utföre, annars blir ej allenast omkostanden långt drygare, utan går jämwäl ganska långt på tiden, innan det kan komma till Stockholm. Det ser visserligen så ut, som skulle både hammar och wärk wid instundande islosspning stå i fahra flere städes, hwarföre all nödig försichtighet och achtsamhet brukas måste, mera kunnom wy intet giöra utan som ställa Gudz goda försyn, som rikeliga förmår öfwer alt hvad wy tänker kunnom.

Sedan jag blifwit får bonde, har ej någonsin warit på denne orten så mycken snö, som skall wara, efter Trädgårdz Johans berättelse, äfweln så djup, som uppe i Skogz bygden wid Norn. Herren Gud [oläsligt] oss och förskone oss för dess alltför hastiga afgång, ty för wåra ögon, ser det ganska svårt ut, och hwad will det väl blifwa at här hwarest wattret ordinairt plägar om 2 fåhren flöda och hastigt till.

Kontakterna mellan familjerna var täta, inte minst när det gällde affärerna. Visserligen hade Jakob att sköta Norn efter eget huvud, men han var ändå starkt bunden till sin svärfar. Även kontakten mellan svågrarna Lorentz Petter Söderhielm och Jakob Tersmeden var omfattande. De bedrev tydligen också en del affärer gemensamt, och när Jakob börjar se sig om efter ett eget bruk att sköta som han själv ville, vänder han sig till sin svåger. Men Lorentz Petter är tveksam till den omfattande affären. I ett brev daterat 4 augusti 1746¹⁶ till Jakob och Lona Lisa skriver han hur han på grund av problem med att få fram medel till affären måste dra sig ur:

…så är jag aldeles ur stånd kunna yttra mig til någon dehlachtighet uti denne handel, utan will önska af alt hierta at du min käraste Broder hade utwägar för egen räkning entrera uti accord om denne ägendom, än hwilken, iag tror icke någon af samma wilket, så lätt blifwer fahl. Jag för min egen dehl, är ej född uti der någon så lycklig constellation, at utwäg kan gifwas, på ett eller annat sätt, medan åren, krafterna och hågan äga ett ändamål och öfwerenskomma, till at arbeta för egen räkning och til egen fördehl, enär någon anständig utwäg och lägenhet gifwes för dig min kära Broder at qwittera Norn, thet samma skall emottaga, så har jag måst innehålla med mine speculationer för thenna gången, och hällre lefwa som förr, än continuera med någon ansökning en föreslå något project, som kunde förorsaka missnöge. Alt sådant har jag funnit mig böra upriktigt förtro dig min käraste Broder, at therigenom öfwertyga dig om min oskuld, at icke kunna [profrirera] min förra [desein] om participation af Ramnes handelen. Du, såsom connaiseur, så wäl som jag, af min dependance, lärer göra mig justice, om jag måste gå ifrån wårt aftal.

Svågern har full förståelse för att Jakob vill ha ett eget bruk att sköta, och inte hela tiden känna att han måste stå till svars inför svärfadern, men hjälpa honom med köpet kan han alltså inte.

Under våren 1746 blir en större del av Ramnäs bruk till salu, och Jakob ser nu sin chans att inköpa den.¹⁷ Först den första september 1746 avslutas köpet, på Hedemora marknad enligt amiralens memoarer. I Ramnäs bruksarkiv finns lagfartsbrevet bevarat och är ställt till "Bruks Patronen Högaktad Jacob Tersmeden Jacobsson". Den del som Jakob köpte in var stor, han blev nu i praktiken ägare till hälften av Ramnäs bruk. Den andra hälften ägs av brukspatronen Schenström som var bosatt på den motsatta sidan av Ramnäsströmmen. Med köpet följde också Västsura säteri i Sura socken inte långt från Ramnäs. Dit flyttade Jakob, Lona Lisa och den växande barnaskaran 1747.¹⁸ Herrgården låg på en sluttning ner mot en sjö och måste ha varit ett utmärkt ställe att bo på med både närhet och avstånd till det bullriga bruket.¹⁹ Tyvärr brann herrgården ner hösten 1998 och idag finns bara grunden kvar. Huset betydde en hel del för Lona Lisa, vilket märks inte minst när hon 1786 lämnar över bruket i sina barns händer och är noga med att ”Vessura” skulle vara hennes änkesäte.²⁰

Familjen Tersmeden kom att bo kvar på Västsura till december 1756²¹ då de flyttade till den nyrenoverade bruksgården som låg alldeles i anslutning till bruket och säkerligen erbjöd brukspatronen en betydligt bättre överblick över vad som hände vid bruket. Under den här tiden hade Jakob också inköpt fler delar av Ramnäs bruk, så att han under 1750-talet var ägare till 3 1/3 av de fem hamrarna som var anlagda vid Ramnäsströmmen. Man kan fråga sig hur han hade råd att genomföra alla dessa köp, speciellt med tanke på att svågern hade ställt sig negativ till att hjälpa honom med pengar. Men Jakob fann på råd. Han lånade helt enkelt upp större delen av summan vid Riksens Ständers Låne Bank i Stockholm. Tillsammans med de arv han fick efter sina föräldrar och lite bistånd från en av hans ogifta systrar, belånade han sina ärvda delar i Larsbo bruk och kunde på det sättet finansiera de sista inköpen på 1750-talet.²²

Om Jakob Tersmedens ekonomiska sinne finns en del att säga. De stora skulderna till banken innebar att bruksrörelsen måste bära sig och ge en avsevärd vinst, trots att Jakob säkerligen hade en privat större förmögenhet – annars är det svårt att förstå hur han vågade sig på att låna upp så mycket pengar. Hur det nu än var med den saken, köpte han i alla fall andelarna i Ramnäs bruksrörelse och det visade sig vara ett lyckokast för honom. Bertil Boëthius har i en studie²³ analyserat de räkenskapsböcker som finns bevarade från tiden då Jakob var brukspatron på Ramnäs. Det visar sig i den att skulderna var mycket stora, men också att tiderna för järnbruken var mycket gynnsamma. Bland annat hjälpte pommerska kriget (1757–62) upp järnpriset. Inflationen till följd av kriget gjorde att Jakobs skuld minskade märkbart. Trots detta så var bruksrörelsen en mycket komplicerad affär, han fortsätter att köpa in olika delar av bruk runt om i Västmanland och Dalarna, bland annat delar i Engelsbergs bruk och Larsbo bruk – och sämre ekonomiska tider var i antågande. Jakobs bror, Herman, förestod Larsbo bruk och skriver i ett brev till honom i februari 1765 om de besvärliga tider som drabbat honom:

Wi är wäl uppskörtade med skuld öfwer alla öron. Ack ett olyckeligit krig som störtat oss i ett elände, hwarutur wåra barnabarn näppeligen kunna hielpa sig och Landet. Baggens Banco Lån är ett fult hugg i bältet för dess gifware och förmodeligen en wisa i hwar mans mun af det folket, som bruka det talesättet: så giöra wij. Pluraliteten är wacklande, om sista voteringen war öfwer Partie, Sak och Question. Alla berömma den stillhet, som regerar inom Stockholms staquet.²⁴

Jakob och Lona Lisas ekonomi tycks dock vila på förhållandevis god grund. I räkenskapsböckerna visar åtskilliga poster på att han lånade ut pengar till flera personer, inte minst till sina bröder Herman och Carl. Speciellt den sistnämnda tycks på många sätt ha levt mer eller mindre på sin bror och räkenskaperna visar alla möjliga utlägg för honom. Hans skuld till brodern växer hela tiden och när Jakob dör 1767 är den uppe i strax över 90 000 daler.²⁵

Ramnäs bruk

Livet vid Ramnäs bruk under den här tiden måste ha tett sig ganska annorlunda för familjen Tersmeden än vid Norn. Ramnäs låg vid en farled och man var inte alls lika isolerad här som man varit tidigare. När Olof Grau nedtecknar sin berömda Beskrifning öfver Wästmanland 1754²⁶ bodde alltså familjen fortfarande på Västsura säteri och Jakob var ännu i livet. Ramnäs hade då ungefär 900 invånare och Grau menar att denna "folkrikedom beror på de många bruk, som finns här, och vid hvilka många arbetare och andra, som ej kunna räknas bland jordbrukare, äro anställda. Hemmanen här äro också klufna i tämligen små delar och sålunda besuttne med jämförelsevis mycket folk, hwadan äfven detta förhållande bidrager till uppkomsten af denna sockens stora invånaretal."

De betydligt bättre kommunikationsmöjligheterna med andra delar av landet, än vad som funnits vid Norn, måste ha bidragit till att Lona Lisa och Jakob var mer tillgängliga för besök och besökande. Bland annat så vistades Uno, biskopen i Västerås, Samuel Troilius, son, långa perioder på Västsura och hade där samma informator som pojkarna Tersmeden. Om sin tillvaro på herrgården skriver han i sin självbiografi²⁷ att den tid han tillbringade hos familjen Tersmeden var mycket lycklig och han blev snart väldigt nära vän med barnen i familjen. Han hade också en stor respekt för Lona Lisa, som han menar skötte det stora hushållet på ett föredömligt sätt.

Vistelserna på Västsura tog dock slut i och med att han och de äldsta sönerna Tersmeden skickades till Uppsala. Räkenskaperna för dem finns bevarade i Jakobs räkenskapsbok och där finns också en del anteckningar om hur informatorerna skötte sina uppgifter. För informatorn Ahlbom, en värmlänning som tidigare år varit med de två äldsta pojkarna i Uppsala, antecknar han efter nyåret 1761 att hans söner "under Ahlboms hand ringa lärt, emedan han i Uppsala mera skötte kortspel än deras tillsyn".²⁸

Informatorerna tycks ha varit ett återkommande problem för Jakob. Ofta ser man i kyrkoböckerna att nya lärare finns inskrivna i familjen, och även kostnaderna för undervisningen i Uppsala stiger drastiskt när de yngre sönerna skrivs in vid universitetet. Även amiralen ger i sina memoarer prov på besvärliga informatorer som han och hans syskon stöter på. Det är svårt att få tag på unga män som tar hand om pojkarna på bästa sätt och ser till att de lär sig det de ska. Att de fick utstå mycket visar Samuel Gustaf von Troils, Uno von Troils brorson, utsago. I sina memoarer berättar han om sina informatorer:

"Den förste var sjelf uppfostrad med stryk, och stryk använde han i hög grad på sina lärjungar. Ännu erinrar jag mig med en hemsk känsla, huru min, och i synnerhet min stackars broders kropp många gånger var blodröd och uppsväld efter de afstraffningar med grofva hasselkäppar Planck för de ringaste föreseelser lät oss undergå."²⁹

Att slå sina elever var dock mycket vanligt på den tiden och ingen fäste större vikt vid det, menar han vidare. Hur de lärare som Lona Lisa och Jakob anställde skötte sig, är svårt att ge klara besked om. Förutom Jakobs knapphändiga anteckningar i räkenskaperna för sönernas uppehälle i Uppsala återfinns just inga andra källor som ger bättre information. Alla sönerna tog sig dock till universitetet och framför allt sonen Carl visade sig ha stor lust till studierna. Det gick tydligen bra för honom och föräldrarna lät honom bli kvar där även sedan de äldre barnen lämnat studenttiden bakom sig. Strax efter sin far dör han dock i Uppsala, den 23 april 1767, och begravs där, bara 18 år gammal.³⁰

Hur flickorna Tersmeden uppfostrades finns det inga närmare upplysningar om. Troligt är att de liksom andra unga adelskvinnor fick den undervisning som man ansåg de behövde ha i hemmet och framför allt genom att rent fysiskt delta i hushållets skötsel. Några lärare, eller guvernanter som de kallades, anställdes inte för flickornas räkning och inte heller avsattes det några pengar för deras fortsatta studier. Sannolikt fick de sin första utbildning tillsammans med sina bröder när de var små, men när pojkarna avancerade framåt och började lägga grunden till högre studier lämnades flickorna efter. Att lära sig latin och grekiska, matematik och geografi var inget för flickor. Det var i stället betydligt viktigare för dem att de hade kunskaper nog att i framtiden kunna sköta om ett större hushåll med dess räkenskaper, ta vård om barn och tjänstefolk samt kunna vara kapabla nog att träda in i mannens ställe när han var frånvarande – som deras mor fick göra när hon i början av 1767 blir änka.

En kvinnlig brukspatron

Mina föräldrars hus, som passerade för ett av de förmögnaste husen i bergslagen, påminner jag mig ganska väl aldrig brukade kaffe, så fram ej något stort Stockholms-främmande voro hos dem. Te vankades även då men för de mindre släktingar, och oss aldrig oftare te, än då vi foro till kyrkan. Utan frukosten för främmande bestod uti gott bröd och smör, god ost och en sup destillerat svenskt brännvin. Frukosten togs tillsammans av hela sällskapet uti matsalen, sedan de voro klädde. Men vin var ännu så rart, att endast 1 á 2 glas franskt vin gavs vid steken, då det var främmande. Dock hände de stora helgdagarne, när betydeligt främmande var, att ett glas rhen­skt vin med socker frambars vid slutet af måltiden. Annars var ett skönsta öl utur silfverkannor med half- och helparter, som gaf gubbarne deras goda rus, och den tiden var mycket i bruk, att ej lägga sig torstiga.³¹

Amiralens memoarer ger många insikter i hur livet kunde te sig på en bruksherrgård i bergslagen i mitten av 1700-talet och det finns ingenting som säger att Lona Lisa skötte sitt hushåll annorlunda än vad hennes svärmor, Elisabet Gangia, gjorde. I den likpredikan som domprosten Fant höll vid hennes begravning 1787 skriver han om Lona Lisas värdinnesegenskaper:

Hon var i hushållningen ordentlig, lika skild ifrån karghet som slöseri; altid hedersam och frikostig. I uppförandet ärbar, utan högdragenhet, utan fåfänga. I umgänget angenäm, hwarken beswärlig för sig eller andra. I talet wittig, icke mångordig. I tankegåfwan redig, aldrig rådwill. Ej hastig att fatta beslut; men snäll och fast i deras werkställande. Mot de fattige ädelmodig, utan skryt; wälgörande, men i tysthet. Mot underhafwande mild, utan efterlåtenhet. Angelägen att uti alt med noggranhet upfylla sina pligter.³²

Lona Lisa visar också stor omsorg med sina barns uppfostran. När mannen dör väljer hon själv ut de informatorer sönerna ska ha, även om det som vi sett ibland var svårt. Alla sönerna skickas dock iväg till Uppsala universitet och får sin utbildning där, något som tycks ha varit det vanliga för unga adelspojkar. Sina döttrar behöll hon hemma, om man ska lita till kyrkoböckerna.

Lona Lisas liv förändras dock en hel del när Jakob dör och lämnar henne med tolv barn, där det yngsta var sex år gammalt. Plötsligt står hon ensam med hela familjen och brukets skötsel. Att träda i sin mans ställe var naturligtvis ingenting hon varit främmande för tidigare. Jakob var en del av året vid riksdagen i Stockholm och lämnade då över skötseln av familjens affärer i hustruns händer. Fant beskriver hennes övertagande av brukets skötsel på följande sätt:

Ehuru owan wid dessa nya bekymmer, dem Hon förut icke oftare behöft taga del uti, än då Herr Assessorn warit wid Riksdagarne frånwarande, tager Hon sig dem straxt an. Alla wänner och släktingar woro bekymrade om husets tilkommande styrelse och Bruksrörelsens drifwande; men Fru Assessorskan öfwerwinner allas frugtan och öfwergår alt hopp. Hon åtager sig egendomarnes drift, och sköter dem på ett sätt, som tillwunnit Henne hela Bergslagens högagtning, alla kännares förundran.³³

Det skick Ramnäs var i, när Lona Lisa tog över efter sin man har Bertil Boëthius studerat.³⁴ Han menar att bruket visserligen befann sig i en komplicerad situation, speciellt med tanke på de många och stora skulderna som Jakob hade i olika banker. Men bruket gav också en hög vinst och det var möjligt att snart betala tillbaka lånen. Bruksrörelsen hade också många fordringar, av vilka bland annat amiralens skulder kan nämnas. I sina memoarer berättar han hur han efter broderns död far till Ramnäs och ser över räkenskapsböckerna för att se hur stora skulderna till brodern var och: "…fannt därutur, att han varit mig en ganska sträng förläggare, i det han, när revenuen af min andel i Larsbo ej räckte till interessenternas betalande på min skuld hos honom, slagit intresset till kapitalet och därpå följande åren beräknat interessen, hwilken hårda medfart jag dock på min broders döda mull ej wille låta min svägerska förstå, utan teg härmed stilla."³⁵ I samband med besöket säljer han också sina andelar i Larsbo till Lona Lisa för 200 000 riksdaler, vilket gör att hon nu innehar den största posten i också det bruket.

Att en kvinna drev bruket var inte någon ovanlig situation i Sverige under den här tiden. Många var änkor som tagit över efter sina män, precis som Lona Lisa, men det fanns också ogifta kvinnor som ärvt delar av bruk och sedan i praktiken skötte om dem som sina egna. Detta tycks inte heller ha varit en situation som de anställda vid bruken tyckte illa om. De accepterade deras överordnade ställning och ifrågasatte dem inte som en auktoritet. Lona Lisa hade dock hjälp när det gällde de mer praktiska delarna av brukets skötsel. Hennes inspektor, Per Billman, tycks ha varit en trogen tjänare som stod på hennes sida. Han hade kommit från Lisjö till Ramnäs, och stannade kvar där till året efter hennes död.³⁶ Anders Florén har i en artikel skrivit om den svenska brukskulturen.³⁷ Med hjälp av ett exempel visar han hur speciell järnhanteringen var och att detta resulterade i ett ganska annorlunda samhälle. Mästersmeden var den som stod direkt under "brukspatron" (som inte nödvändigtvis måste vara en man) och han anställde i sin tur sina medarbetare och de svarade under honom. Bruket kom därför att bestå av ett antal mindre "arbetsenheter" med sina egna hushåll. Vem det var som var brukspatron var mycket viktigt, eftersom smederna ansåg sig lyda endast under denna person och inte gärna tog order från någon annan. Det var ett strikt hierarkiskt samhälle och smederna höll hårt på sin makt och gjorde det ibland svårt för brukspatron, eller förvaltaren, att styra bruket eftersom denna inte alltid hade full kontroll över brukets alla delar.

Vid bruken utvecklades också en stark patriarkalism, med brukspatronen i toppen som den välmenande fadern (eller modern, som i många av fallen var) som skulle se efter alla sina barn och hålla ordning på deras tillvaro. Anders Florén har visat att det var brukspatronen som var den viktiga. I det exempel som han tar upp är brukspatronen en kvinna, som mer eller mindre bara formellt äger bruket medan hennes son driver det. Men sonen blir inte godkänd av alla som auktoritet och konflikter uppstår. Det är, ur arbetarnas synpunkt, alltså helt i sin ordning om brukspatron är en kvinna, bara hon sköter om bruket och är med i drivandet av det. Och Lona Lisa tog verkligen del i alla delar av brukets skötsel. Många är de handlingar som finns bevarade efter henne när det gäller olika förbättringar och förändringar hon genomförde som brukspatron på Ramnäs. Ser man till de handlingar som finns bevarade i Ramnäs bruksarkiv, framträder hon som en ganska målmedveten affärskvinna som köper, byter och säljer delar av bruk och landområden för att koncentrera sitt ägande till vissa områden. En av hennes prioriteringar ligger i att i Västsura äga så mycket av marken där som möjligt, precis som hon under 1770-talet köper in Lisjö gård och bruk, beläget inte långt ifrån Västsura herrgård. Under slutet av 1770-talet blir hon oense med sin bror, Lorentz Petter, vad det gäller de andelar som de ägde gemensamt i Engelsbergs och Norns bruk. Det är tydligt att de har svårt att komma överens om hur bruken ska skötas. Lorentz Petter ville förenkla ägandeförhållandena och byta till sig de 3/8 som Lona Lisa ägde mot de 2/3 i Norn, som han hade i sin ägo. I ett långt och känsloladdat brev till systern i april 1779³⁸ skriver han att orsaken till detta är

at få någon af mina föräldrars egendom till ägande och skötsel allena, til mine många och mäst omyndige Barns förmohn och således nu äfven är benägen under min korta ännu öfriga lefnad, at therom öfwerenskomma, så wäl at få mera sinneslugn, som samdrägt med mina syskon, det iag af hiertat så mycket mera önskar, som wåra dagar äro framlefnade, och du icke stort flere dagar olefwande, än iag, och antå owisst hwem det först bör, till wij hafwa wiktigare saker at tänka på än upröra syskonträtor och sätta wåre gemensamma saker i oreda och förlora all uppmärksamhet på det som går förbi och icke kan återfås.

Efter ytterligare några turer går bytet igenom och Lona Lisa blir nu ensam ägare till Norn samtidigt som hon också äger största delen av Larsbo bruk. I de affärsbrev, som finns bevarade från de firmor hon anlitade i Stockholm för att sälja hennes stångjärn, träder en bild fram av en mycket kunnig kvinna som de respekterade mycket och alltid titulerade Nådig Frun på Ramnäs.³⁹ Mot slutet av sitt liv överlåter hon slutligen brukets skötsel på sina barn. Handlingen finns kvar i Uppsala universitetsbibliotek och inleds med orden: "Sedan mine Barn nu äro myndige och upnådt de år, at sielfve kunna förestå sin egendom, Jag äfven börjar tröttna vid det myckna besvär som ifrån en vidlöftig bruksrörelse är oskiljaktig och önskar at i stillhet och lugn få frambringa de dagar, Försynen ännu täcktes mig beskära, har jag i Herrans namn beslutit at till dem öfverlämna deras fädernesarf at hädanefter sielfve förvalta."⁴⁰ Som jag nämnde tidigare behöll Lona Lisa Västsura som änkesäte och hon hade säkerligen planerat att bo där på sin ålderdom, men så blev nu inte fallet. Kort efter att hon lämnat ifrån sig bruket blir hon sjuk och sängliggande. Trots detta fortsatte hon att sköta om sin egendom. Hon hade varit en av de mer drivande krafterna bakom byggandet av Strömsholms kanal, och bistått det ibland besvärliga bygget med pengar och uppmärksamhet och trots att det nu var nästan färdigt krävdes det en del arbete innan det kunde slutföras. Många av de inblandade hade avstått mark där kanalen skulle dras fram. Kungen, Gustav III, hade tidigt insett kanalens förtjänster och var under våren 1787 i färd med att besiktiga den. Med ett stort följe, däribland den yngre brodern prins Fredrik Adolf, påbörjade han resan den 24 maj vid Fagersta och kungen namnger slussarna allteftersom han passerar genom dem.⁴¹ Amiralen berättar om händelsen i sin släktbok⁴²:

Hennes söner Per Reinhold och Fredrik hade låtit uppföra en paviljong invid kanalen, där de gåvo middag för konungen och hans uppvaktning. Denna uppmärksamhet upptog konungen med välbehag, vilket riksrådet Sparre, som åtföljde konungen och var en nära vän av huset, givit sönerna anledning till. För att betyga värdinnan sitt nådiga välbehag och nöje, besökte H. M:jt henne, som emottog honom sängliggande efter middagen, vilket nådiga besök ej kunde annat än glädja både henne och hennes barn.

Även Fant nämner händelsen i sin likpredikan, och skriver: "Rygtet om denna Heders Fru hade äfwen kommit till Thronen, hwarföre också Hans Maj:t Konungen wid flere tillfällen med synnerlig Nåd yttrat Sig om Henne, samt äfwen derutaf lämnat flera prof." Kort efter Gustav III:s besök dör Lona Lisa, enligt Fant strax efter att hon "med hög röst läst Psalmen under N:o 141".⁴³

Änkeståndet

Lona Lisa gifte aldrig om sig efter att Jakob dött, trots att hon då inte var speciellt gammal. Kanske var det så att hon inte hittade någon som hon ville gifta sig med eller att hon inte gärna ställde sig under en mans förmyndarskap igen. Hon var inte heller i de ekonomiska omständigheterna att hon var tvungen att gifta om sig för sin och sina barns försörjnings skull. Hennes eget huvud och den bruksrörelse som mannen lämnade efter sig gjorde det möjligt att försörja familjen. Om man ser till Jakobs och Lonas Lisas förhållande så verkar det inte ha varit så att Lona Lisa stod totalt i skuggan av sin man, men man bör också uppmärksamma att hon inte heller återfinns särskilt frekvent i de olika källorna före mannens död. Till och med hennes föräldrar vände sig i första hand till maken när det var någonting som skulle avhandlas. Man kanske inte ska se det som om hon inte spelade någon egen roll så länge Jakob levde, det måste ha setts alldeles naturligt för hennes föräldrar att adressera breven till Jakob i första hand. Men sanningen är också att det är först när hon blir änka som hon verkligen framträder som en egen person i källmaterialet. 

Som vi har sett är Lona Lisa en hårdför affärskvinna som på alla sätt är mån om att bruket sköts på rätt sätt. Det intressanta när det gäller hennes skötsel av bruket är att hon inte lämnar över det i barnens händer så snart de blir gamla nog att ta hand om det, utan hon sitter kvar som brukspatron nästan ända fram till sin död. Sonen Per Reinhold är då 36 år gammal och borde ha ansetts mogen att ta över bruket långt tidigare. Men Lona Lisas intresse för bruket låg troligen inte bara på det rent ekonomiska planet, utan det verkar som om hon tycker att det är roligt och stimulerande att ge sig i kast med olika problem, handla med järnet via sina kontakter i Stockholm och sköta räkenskaperna. Precis som efter hennes man finns hennes privata räkenskapsbok bevarad i Ramnäs bruksarkiv – och den är lika detaljerad och noga förd som Jakobs.

Lona Lisas möjligheter att sköta bruket berodde uteslutande på hennes änkestånd. Utan det hade hon troligen alltid fått agera i bakgrunden av sin man – med hans goda minne förstås. Iréne Artæus har studerat de möjligheter som gavs en ensam kvinna att försörja sig.⁴⁴ Hon finner att änkeståndet av de allra flesta kvinnor inte var eftertraktat. Att gifta om sig var inte alls ovanligt. Situationen var en annan för de kvinnor som på något sätt hade möjlighet att försörja sig själva, som adelskvinnor eller borgarkvinnor med någon rörelse att ta över efter mannen. Ett änkestånd innebar alltså för den välbeställda kvinnan inte något problem i sig, i alla fall inte rent ekonomiskt. För Lona Lisa innebar det säkerligen ett visst mått av frihet, en frihet att själv bestämma över sitt liv och hur det skulle gestalta sig.

Beata Losman har i en artikel diskuterat ett antal högreståndskvinnors levnadslopp på 1600-talet.⁴⁵ Gemensamt för kvinnorna är att de alla har synts utåt, i offentligheten, på ett sätt som vanligtvis tillhörde den manliga sfären. Men Losman menar att en änka då, som bedrev olika affärer och företag, inte ansågs som okvinnlig. Hennes kvinnlighet låg snarare i att hon skulle gifta sig, föda många barn och följa sin man i allt. Sedan kunde hon göra affärer, driva bruk och sälja och köpa mark i vilken utsträckning hon ville.

Hustrun – Lona

Ett liv i skuggan av kyrkan

Lona var det sjunde barnet i Jakobs och Lona Lisas stora barnaskara. Hon föddes på Västsura säteri den 15 augusti 1753⁴⁶ och växte upp där tillsammans med sina syskon. Som vi har sett skickades bröderna snart till universitetet i Uppsala, medan systrarna förblev hemma. Kyrkoböckerna för den här tiden visar att hon och hennes systrar bor kvar hemma, först på Västsura och sedan på bruksgården i Ramnäs, så länge modern är i livet. Detta innebar naturligtvis inte att de var hemma hela tiden, liksom andra adelskvinnor reste de en hel del och brev visar att det också förväntades av döttrarna att de skulle hålla kontakten med sina släktingar och komma på besök när tillfälle gavs.

Det var på Västsura som hon först lärde känna sin blivande man, Uno, när han tillsammans med den blivande svågern Jakob Niklas studerade för informatorn Peder Schedvin. I sin självbiografi berättar han om hur mycket han tyckte om att vistas på herrgården vid Västsura och att hela familjen Tersmeden fick honom snart att känna sig hemma och som ett av de andra barnen. Han kände alltså både Lona och hennes släkt mycket bra och det var därför alldeles naturligt för honom att be om hennes hand när den dagen kom då han tyckte att det var dags att gifta sig:

Från ungdomen var jag ansedd såsom barn i assessor Tersmeden hus. För deras dotter, fröken Magdalena Tersmeden, hade jag alltid hyst mycken högaktning och vänskap. Jag anhöll nu om hennes hand och var nog lycklig att den 4 juni 1776 genom äkta förening med denna dygdiga, förnuftiga och älskansvärda person bereda mig den husliga sällhet, som i aderton år utgjorde ostördt min hugnad, glädje och lycka.⁴⁷

Bröllopet hölls i Stockholm och det var Lona Lisa själv som i egenskap av änka agerade giftoman och gifte bort sin dotter. Direkt efter bröllopet flyttade Lona till Stockholm, där Uno vid den här tiden var predikant vid hovet och i Storkyrkoförsamlingen. Snart steg han i graderna. Bara tre år efter giftermålet med Lona blev han utnämnd till biskop i Linköping och familjen flyttade dit, nu utökad med två barn, Gustaf och Elisabet Magdalena, som båda fötts under vistelsen i Stockholm.⁴⁸ Uno var då endast 34 år gammal och en av de yngsta som någonsin blivit utnämnd till biskop i Sverige. – en förutsättning var hans goda relation till Gustaf III. Umgänget med kungen och de människor som omgav honom blev för Lona och Uno en självklar del av livet, även sedan de flyttat till Linköping. De stannade dock inte så länge där. Snart utsåg kungen honom till ärkebiskop i Uppsala och därmed hade Uno gått i sin fars fotspår hela vägen. Amiralen har i sina memoarer uppmärksammat händelsen och skriver:

"... med posten idag från Stockholm fick jag den glada tidningen, att min nära släktinge, biskopen i Linköping, dr. Uno v. Troil, var utnämnd enligt stiftens pluralitet till ärkebiskop. En nog rar händelse i Sverige att höra en man, som ej ännu ernått 40 år, komma till denna dignitet och som tillika redan föregående år, d. 27 april, blifvit kommendör af Nordstjerneorden, en ny tillökning af distinction för det andeliga ståndet, som H. K. M:t under detta dato förordnat."⁴⁹

Vänskapen med kungen, som tagit honom så här långt på så kort tid, var dock inte alldeles självklar. I slutet av 1780-talet gör han sig osams med Gustaf III och slingrar sig undan ett undertecknande av förenings- och säkerhetsakten, något som kungen inte alls tyckte om och efter det blir kontakterna dem emellan inte lika livliga som förr.⁵⁰

Lona och Uno fick tillsammans tio barn, varav nio överlevde barndomen. En liten dotter, Fredrika Charlotta, dog tre år gammal och begravdes i Linköping. Om Lonas liv som biskopinna i Linköping finns det inte så många uppgifter. Förhållandet mellan makarna tycks ha varit gott – åtminstone om man får tro Unos självbiografi. Amiralen memoarer antyder att Uno sällan var hemma hos fru och barn, men också att Lona i så stor utsträckning som möjligt följde med mannen på hans resor runt om i Sverige. I augusti 1786 hälsar de på hennes farbror på väg till Kalmar och stannar på visit ett par dagar: "Damerna dejeunerade och blefvo tillsammans hela förmiddagen, under det jag med biskopen och min brorson besågo varfvet, dit våra fruntimber, att surprinera oss, strax efter kommo med Ehrenheim, som i aftons anländt till staden."⁵¹ Det blev en trevlig tillställning och nya vänskapsband knöts mellan kvinnorna. Man tog promenader i trädgården, drack te i lusthuset och "souperade vid små bord, hvilken inrättning våra främmande tyckte rätt mycket om".⁵² Efter ett par dagar for Uno och Lona vidare till Kalmar, men lovade att hålla kontakten med sina nyfunna vänner.

Inget av barnen von Troil fanns med vid detta tillfälle och fastän Lona måste ha varit gravid med dottern Anna Gustava, som föds ungefär tre månader senare, nämner amiralen ingenting om hennes tillstånd. Hemma har hon dessutom fem små barn, varav det yngsta ännu inte är mer än ungefär åtta månader gammalt. Som vi har sett från andra källor, var detta förfarande inte särskilt ovanligt. Man lämnade snart bort sina barn till ammor och tjänstefolk som passade dem medan föräldrarna reste eller var upptagna på annat håll. Inom adeln var det vanligt att man anställde en amma. Om så var fallet för Lona är svårt att säga, eftersom ingen sådan finns upptagen i kyrkoböckerna. Christina Sjö

blad menar att man inom de högre stånden ofta hade en mer positiv inställning till amning och speciell spädbarnsvård än till exempel inom allmogen, där föreställningar om att bröstmjölk kunde vara farligt ofta fanns.⁵³ En släkting till Lona och släkten Tersmeden var Nils Rosén von Rosenstein, som propagerade starkt för att modern själv skulle amma sitt barn och inte lämna det hos främmande personer. Men naturligtvis betydde inte detta att Lona, eller någon annan av adelskvinnorna, själv skötte sina barn.

Livet som gift

Lona står som gift under sin mans förmyndarskap och det är i praktiken han som äger de andelar som hon ärvt efter sin mor – ett arv som är ganska ansenligt. Det är hennes äldre bror, Per Reinhold, som utav modern utsetts till brukspatron efter henne och det är också han som fortfarande bor kvar på den gamla bruksgården i Ramnäs. Under 1792 säljer Uno och Lona de andelar som de erhållit genom arv till Per Reinhold. Också brodern Fredrik säljer sina andelar i samma veva och Per Reinhold håller sakta men säkert på att samla hela moderns tidigare egendom i sin ägo. Amiralen skriver i sina memoarer att de ofta var och hälsade på i Ramnäs och att hans hustru var speciellt förtjust i just Västsura, som fortfarande fanns i familjens ägo, även om Per Reinhold föredrog att bo lite närmare bruket. Säkerligen tillbringade också Lona en del tid hos brodern när tillfälle gavs.

Lonas sista år tillbringade hon i Uppsala hos maken och barnen. Det yngsta barnet, sonen Knut, föds i juli 1791 i Uppsala, dit familjen så småningom flyttat när Uno blir utnämnd till ärkebiskop. Livet blir nu mer hektiskt för Uno och hans åligganden blir allt fler – trots att han inte längre står i lika hög gunst hos kungen som tidigare. Han är förutom sina åtaganden inom kyrkan också en mycket aktiv medlem av frimurarorden.

Lona dör i oktober 1794 och begravs på gamla kyrkogården i Uppsala, där hennes och makens grav finns kvar än idag. Vad som orsakar hennes död finns inte angivet i kyrkoböckerna och dödsfallet tycks ha kommit plötsligt. Vid hennes död är det äldsta av hennes nio barn, sonen Gustaf, 17 år gammal och det yngsta bara tre.

Vad som hände med de nio barnen efter moderns död är osäkert. De äldsta sönerna var i full färd med sina studier vid universitetet och säkerligen anlitades diverse släktingar för att ta hand om de återstående. Elisabet Magdalena skickades till sin styvfarmor, Brita Elisabeth Silfverstolpe, som efter makens död levde i "temligen knappa omständigheter, men med en talrik barnaskara. Boende på en liten nära Uppsala belägen egendom, Björnarbo, der hon år 1821 afled i den höga åldren af 95 år, lyckades det denna utmärkta fru att genom sträng ordning och hushållning bereda samtliga barnens uppfostran och fortkomst."⁵⁴ Elisabet Magdalena blev kvar hos farmodern i 27 år, fram till hennes död. De andra barnen tycks ha klarat sig förhållandevis bra, trots att de yngsta inte är så gamla när också Uno dör 1803.

Hustrurollen

Som vi har sett redan när det gäller Lonas mamma var hustrurollen starkt förknippad med mannens position i samhället. Lona blir i första hand Unos hustru, eller som det belysande står i kyrkoboken när hon dör: "Högwördigste herren Doctoren äreke Biskopen och Procansilären Comenduren Uno von Troils Fru Magdalena Tersmeden"⁵⁵ Lona är hela sitt liv någons, först dotter till assessorn Tersmeden, i Unos ögon är hon barndomskamratens Jakob Niklas lillasyster och slutligen blir hon hans hustru och deras barns mor. I alla källor omnämns hon som tillhörande någon, inte för sin egen persons skull. Detta skiljer henne från modern, som faktiskt sedan hon blir änka lyser med sin närvaro i olika former av källor som assessorskan Tersmeden, eller som Nådig Frun på Ramnäs. Men hennes dotter Lona är hela tiden tillhörig någon annan och hon definieras hela sitt gifta liv utifrån sin man. Till och med när hon dör är det mannens alla titlar och förtjänster som räknas upp innan hennes namn omnämns. Det verkar nästan som om det är Unos hustru som dött, och inte Lona. Detta har också varit ett av problemen jag har stött på, när jag har försökt samla in material om henne. Det är svårt att få grepp om kvinnan bakom den som bär etiketten "Unos hustru". Hon agerar inte på egen hand och tycks leva ett stilla liv bland man och barn. Om vi jämför Lona med hennes farmor, Elisabet Gangia, som sitt hustrustånd till trots faktiskt agerade förhållandevis självständigt i flera olika sammanhang ser vi en stor skillnad. Det är svårt att avgöra vad detta kan bero på.

En av orsakerna kan naturligtvis vara att det inte finns tillräckligt med källor bevarade för att belysa Lonas liv på ett rättvist sätt. Men det kan också innebära att hon var betydligt mer bunden till hemmets skötsel, än hennes kvinnliga släktingar varit, då de senares uppehälle ofta kom av ett bruk eller liknande och Lona och hennes familj var beroende av mannens inkomst. Till skillnad från dessa kvinnor, som mer eller mindre hade en släktrörelse att ta vård om, var hennes främsta uppgift hemmet och barnen.

Fröken – Anna Gustava

Fröken von Troil blir doktorinnan Regnell

Konstnär: L. Pasch d.y.

Anna Gustava var det sjunde barnet till Uno och Lona, precis som Lona var sjunde barnet till Jakob och Lona Lisa. Hon föddes i november 1786 i Linköping och växte upp hos sina föräldrar, men hur hennes barndom och ungdom såg ut mer i detalj finns det inga uppgifter om. Säkerligen fick hon sin uppfostran i hemmet tillsammans med sina systrar. När modern dör är hon i åttaårsåldern och det verkar som hon tills vidare bor kvar hos fadern, åtminstone fram till hans död 1803. Sedan flyttar hon och den ett år äldre systern, Vilhelmina Ulrika, till morbrodern Per Reinhold på Ramnäs bruk. Denne har under den gångna tiden genomfört stora förändringar på Ramnäs. Bland annat har han 1801 låtit uppföra en herrgård i närheten av den tidigare bruksgården som han bott i tidigare. Vad som finns kvar av den idag är inte mycket mer än antydan till en källare. Nu fanns det två herrgårdar vid Ramnäs bruk, en på var sida om strömmen. Den andra bruksägarfamiljen, Schenström, hade redan 1762 en färdig herrgård med fyra flyglar som sträcker sig längs åns ena sida.⁵⁶

Hit kom Anna Gustava och hennes syster omkring 1808 och bosatte sig hos morbrodern, som levde ogift. Troligen tog de hand om de områden som en hustru skulle ha haft kontroll över och såg till att hushållet sköttes som det skulle. Det kan inte ha varit en lätt uppgift för två unga flickor i tonåren, men ett par brev som Per Reinhold skriver under den här tiden visar att han är nöjd med arrangemanget, liksom att flickorna verkar trivas.⁵⁷ Tjänstefolken i den nya herrgården var förhållandevis många, speciellt om man jämför med det antal som fanns på Norn, Västsura och den gamla bruksgården. Detta hängde antagligen ihop med att Per Reinhold under åren som gått fortsatt att köpa in andelar av bruken i Ramnäs och hela tiden utvidgar sina ägor. Att han inte hade någon egen familj betydde inte att han inte behövde tjänstefolk, snarare var han i behov av mer pålitliga sådana eftersom han antagligen inte hade någon större möjlighet att kontrollera dem som en eventuell hustru skulle ha haft. Att flickorna von Troil kom och bodde hos honom var antagligen för båda parterna en god affär. De fick chans att ge sig i kast med att förestå ett stort hushåll och på så sätt öva sig inför de framtida roller de förväntades ha som maka och mor, samtidigt som morbrodern fick hjälp i hushållet. Visserligen hade han en husmamsell, som på 1820-talet hette Drake – och som Per Reinhold i sina brev omnämner som Drakan – och annat tjänstefolk, men sysslolösa behövde de aldrig gå.

Frökenliv

Livet på Ramnäs tedde sig nog inte så annorlunda mot vad Anna Gustava varit van vid tidigare. Som vi har sett var en adelskvinnas ideal knappast sysslolöshet. Många brev antyder också att det förekom mycket besök under hela året på Ramnäs. Amiralen såg Ramnäs som en tillflyktsort när han var på resa och tog gärna en liten omväg för att kunna stanna till på Ramnäs. Likadant var det med andra släktingar. En kusin till syskonen von Troil, Samuel Gustaf von Troil⁵⁸ berättar i sina memoarer⁵⁹ på flera ställen hur han som barn åkte runt i Mellansverige och hälsade på sina släktingar under sommarmånaderna. På den nybyggda herrgården tycks han ha varit en ofta sedd gäst.

Umgängeslivet var säkert ganska livligt i Ramnäs under den här tiden. På andra sidan strömmen fanns familjen Schenström. Närgränsande bruk hade sina patroner och man gjorde ofta visiter hos varandra. Till exempel hade Per Reinhold brodern Lars Gustaf som granne då denne var brukspatron på Seglingsbergs bruk, beläget ungefär en halvmil uppströms. Han hade genom giftermål tagit över bruket där och familjen bodde på Västsura efter Lona Lisas död 1787. Per Reinhold höll även livlig kontakt med de släktingar som bodde längre bort och ett stort antal brev vittnar om deras omsorger om varandra. Speciellt hans brev till brorsonen Vilhelm Fredrik Tersmeden, som sedermera tog över bruket efter honom, är ibland mycket intressanta. Hans brev innehåller många råd till brorsonen och hans oro inför hans hälsa är ibland rörande. Men innan Vilhelm Fredrik blir brukspatron på Ramnäs hade familjen Schenström bestämt sig för att sälja sina andelar i bruket och Per Reinhold köpt in dem. De sista åren innan han dog 1842 var han herre över hela Ramnäs, och det var också som sådan Vilhelm Fredrik tog över bruket.

Per Reinhold brevväxlade livligt också med sin syster, Maria Elisabet Tersmeden, som levde ogift i Stockholm. Deras brev är fulla av små detaljer om vardagslivet. I ett av hennes brev till honom, daterat den 6 september 1795 skriver hon om hur hon och systern har det:

"... jag skref till Lars Gustaf för några dagar sedan och bad honom hälsa dig och säga huru illa sjuk jag varit, det är ännu föga bättre fast jag tager China. Vår bärgning har ock gått ganska väl, vi har nu ett beständigt vackert väder, jag gratulerar eder om det Räker till Westerås Marknad, men den nya säden tror jag behöfver Rägn. Kiörsbär såge vi ut att blifva 1 qvarter, men huru Charlotte Letat, har hon fått så mycket att hon syltat 1 burk åt dig, utom vårt behof. Frukt får vi tämmeligen, i synnerhet Peron, men det är skada att här ej fins någon sort som håller sig, utan alt skall användas strax, vi har sålt 6 á 7 tunnor och fått 16 och 18 Plåtar tunnan, samt 8 Plåtar för nerfallna äplen."⁶⁰

Det är tydligt att ett par av syskonen von Troil har tillbringat tid hos henne och systern Hedvig Charlotta. I ett brev till en vän skriver hon i januari 1807: *"Mina Ögon har varit rätt elaka i häljen, kanske af den Orsak att jag ett par [oläsligt] dagar varit ute, ty aftnarna är jag intet ute, tål ej lius sken, och kan varken läsa eller arbeta som gör tiden lång och ledsam. Troiljerna hälsar dig oändeligen, de äro så sysslosatte med nyårs bref och visiter."*⁶¹

Det var inte bara systrarna von Troil som Per Reinhold tog hand om, även bröderna fick sin beskärda del. Speciellt det yngsta barnet, Knut, hade han en mycket omfattande korrespondens med och de gör varandra oupphörligen små tjänster och ser om varandras affärer. Det är tydligt att Knut sätter stort värde på sin morbror. Värre var det med den äldre brodern Uno, som morbrodern i en del brev visar tydligt missnöje med. Det framgår att han är något av en slarver som dessutom har alkoholproblem.⁶² Många brev antyder också att Per Reinhold ofta hade en mycket stor skara av hjälpbehövande släktingar boende hos sig. I sina brev benämner han sina systerdöttrar som "sina fröknar" och talar om dem som om de vore hans egna döttrar.

Livet på herrgården var nog fyllt av både nöjen och arbete för de två systrarna von Troil. Att deras bekantskapskrets sträckte sig till familjen Schenström, trots att de inte var adliga, visar det faktum att både Vilhelmina Ulrika och Anna Gustava agerade faddrar för Anna Brita Schenströms båda döttrar som hon fick i sitt äktenskap med bruksläkaren Adolf Ludvig Regnell. De hade gift sig i december 1813⁶³ och bosatte sig på brukspatron Schenströms ägor i Ramnäs. Deras äktenskap blir inte långvarigt, då Anna Brita dör i barnsäng 35 år gammal 1820 och lämnar mannen och två små flickor efter sig. Barnen, Anna Engel Adolphina var född 1815 och Ottilia Johanna Christina 1817. Adolf Ludvig var född 1779 på Tullgarns kungsgård i Hölö socken i Södermanland och hade fått en utbildning till läkare och kirurg innan han tog anställning som bruksläkare vid Ramnäs bruk. När han blir änkling efter bara sju års äktenskap var han väl förankrad i bruksorten och i den umgängeskrets som fanns där. I Ramnäs bruksarkiv finns flera dokument som har med hans affärer att göra. Det som kanske idag spelar störst roll är den mark i närheten av kyrkan han köpte från båda brukspatronerna. Ett år efter hustruns död låter han uppföra ett stort och ståtligt trähus som han kallade Annahäll⁶⁴ på marken. Huset står färdigt 1821, men Adolf Ludvig flyttar inte in där förrän han 1823 hade ingått ett nytt äktenskap, den här gången med Anna Gustava, som var nästan fyrtio år gammal. Hon hade hela tiden bott i morbroderns herrgårdsbyggnad och förestått hans hushåll. När hon i anslutning till sitt giftermål flyttar med mannen och de två små styvdöttrarna till det nybyggda Annahäll stannar systern Vilhelmina Ulrika kvar hos morbrodern i ytterligare nästan tio år innan hon flyttar tillbaka till Stockholm på 1830-talet.

Från herrgården till Annahäll

Livet som doktorinna måste nog ha blivit en omvälvande upplevelse för Anna Gustava, speciellt som hon vid nästan fyrtio års ålder bryter upp från sin tillvaro hos morbrodern och ingår ett äktenskap med Adolf Ludvig. Hur samlevnaden var mellan dessa två är inte så lätt att avgöra, eftersom hon i och med giftermålet i det närmaste försvinner från de olika källorna. Hon benämns som doktorinnan Regnell eller bara doktorinnan och tycks ha levt ett ganska stilla liv. Inga brev från henne finns bevarade från tiden efter hennes giftermål – vilket inte ska tolkas som att hon inte skrev några. Hushållet krävde säkerligen sin skötsel, precis som barnen som utökades 1825 och 1827 med döttrarna Sophia Gustava och Vilhelmina Elisabet. Om Adolf Ludvig var en framstående läkare är svårt att säga. Trots att han säkerligen hade en förhållandevis gedigen utbildning bakom sig kan det inte ha varit speciellt lätt för honom att agera läkare på den tiden. Han syns dock ibland i en del medicinska tidskrifter, bland annat författade han 1833 en artikel, **"Nytt medel att förvara Blodiglar och göra dem tjenligare till begagnandet"**⁶⁵, där han redogör för ett experiment med blodiglar som genomförts på olika håll i världen där man försökt att förvara dem i olika sorters vätskor för att få dem att bli livligare, leva längre och höja deras sugförmåga. Mirakelmedlet visar sig vara en blandning av lika delar vatten och Moselvin, men de olika experimenten visar också att det finns andra vätskor att ta till om man ville hålla kostnaderna för Moselvinet nere. Av artikeln att döma tycks det inte ha varit honom främmande att använda sig av blodiglar i sin egen praktik.

Anna Gustava tillbringar sina sista år på Annahäll. Kyrkböckerna visar att de fyra flickorna bodde kvar hemma fram till sina giftermål. De två styvdöttrarna gifte sig kring 1840 med högt uppsatta män i samhället. De flyttade i samband med sina giftermål och syns inte till i källorna för Ramnäs efter äktenskapen. Anna Gustavas två döttrar, Sophia Gustava och Vilhelmina Elisabet, gifte sig båda med adliga män och åtminstone den äldsta stannar kvar i föräldrahemmet ett tag efter giftermålet. Den sista anteckningen som finns i kyrkböckerna om Anna Gustava lyder⁶⁶:

"Fru doktorinnan Regnell, född Anna Gustava von Troil på Annehill. Född 25/11 1786 i Linköping, gift med Bruksläkaren Herr Doctor Regnell, som lefver. 2 döttrar lefva. Uppförande: ärbart. Sjukdom: vattusot. Dog den 27 nov. i en ålder av 60 år. Begravd den 10 december."

Efter hennes död bor Adolf Ludvig kvar på Annahäll i ett par år, tillsammans med den äldsta av Anna Gustavas döttrar, Sophia Gustava, och hennes familj. När fadern dör 1852 flyttar de dock därifrån och säljer egendomen.⁶⁷

Ogifta kvinnor

Det är intressant här att ställa frågan varför Anna Gustava gifte sig med Adolf Ludvig. Naturligtvis är det inte möjligt att komma med ett svar på den frågan, utan det intressanta ligger kanske snarare i att se de olika orsakerna till det. Som vi har sett var adeln en grupp som höll hårt på sina egna och inte så ofta gifte sig utanför sitt stånd – om det inte fanns pengar med i spelet. Hur kom det sig att Anna Gustava, dotter till en ärkebiskop, då kunde gifta sig med sonen till en vaktmästare? Satte sig inte hennes familj emot äktenskapet? Jag tror att lösningen på problemet är ganska enkel. Självklart spelade deras känslor med i spelet, det verkar högst otroligt att hon skulle gifta sig med Adolf Ludvig mot sin egen vilja – speciellt med tanke på att hon ändå var förhållandevis gammal när de gifte sig. Hon måste på många sätt ha tänkt att hon skulle bli som sina mostrar Maria Elisabet och Hedvig Charlotta – och kanske som sina systrar? Morbrodern var till åren och hennes kusin stod i begrepp att ta över bruksrörelsen. Kanske var detta en lösning för henne, att helt enkelt slippa leva hos andra som hon sett andra kvinnliga släktingar göra? Som det framgår av de källor jag har tillgängliga kan man inte påstå att hon kom från en fattig släkt och att giftermålet därför berodde på att hon såg det som ett sätt att bli försörjd. Hon hade ju bott länge hos sin morbror och han hade antagligen ingenting emot att ha henne kvar där. Kanske var det tanken på att det snart skulle komma en ny herre till bruket som gjorde att hon ville dra sig undan och skapa sig en egen tillvaro? Livet som doktorinna måste ha varit åtminstone något friare än tillvaron som fröken von Troil.

Både Angela Rundquist och Eva Helen Ulvros tar upp de ogifta kvinnorna i sina avhandlingar.⁶⁸ Den bild som framkommer bland å ena sidan adelns och å andra sidan borgerskapets ogifta kvinnor är mycket likartad. Det liv dessa kvinnor hade att vänta var i tjänst hos någon annan, och det behöver inte betyda att de var regelrätt anställda som guvernanter eller husmamseller. Eftersom det var kvinnor som främst förknippades med uppgiften att vårda och ta hand om andra, samtidigt som de inte utbildades för någon karriär utom hemmet, blev rimligtvis förväntningarna större på en ogift dotter än på en ogift son att stanna hos föräldrarna.⁶⁹ Anna Gustava hade inga föräldrar att ta vård om, men hennes syster, Elisabet Magdalena, stannade som vi sett hos sin farmor och skötte henne fram till hennes död.

I samhällets ögon var en ogift kvinna ett brott mot normen, och hon hade mycket svårt att leva ett eget liv med ett eget hushåll. Rent juridiskt var detta heller inte möjligt, även om det i praktiken förekom att kvinnor levde ensamma utan beskydd av släktingar. Det största problemet för dessa kvinnor blev onekligen försörjningen, som Iréne Artæus har visat. Hon hittar visserligen exempel på kvinnor som lever utan manligt beskydd, men de hade ofta stora problem när det gällde att försörja sig.⁷⁰ Detta kanske inte var ett öde som Anna Gustava skulle gått till mötes, men ändå måste äktenskapet ha framstått som betydligt friare för henne än ett liv som ogift, levande på någon annans nåder.

Slutord

Jag har med den här studien velat visa hur tre adelskvinnors liv gestaltade sig under 1700- och början av 1800-talet, tre kvinnoliv som får representera tre olika civilstånd. Änkan hade sina plikter att uppfylla, som skilde henne från hustrun. En gift kvinna under den här tiden var satt under sin mans målsmanskap, men ändå förväntades hon klara av hans affärer när han var frånvarande. Fröken, den ogifta kvinnan, hade ingen möjlighet att själv bilda ett hushåll utan en man som överhuvud. Hon var omyndig liksom den gifta kvinnan, men hade däremot ingen självklar plats i samhället. Med hjälp av den amerikanska historikern Joan Wallach Scotts teorier har jag betraktat den värld som de levde i och hur den påverkade de förutsättningar och valmöjligheter som de hade.

De tre kvinnoliv som jag har beskrivit har som vi sett många likheter, men också skillnader. Lona Lisa hade större möjligheter att agera på egen hand då hennes änkestånd gjorde henne myndig och gav henne möjlighet att driva en egen bruksrörelse. Hon var betydligt mer offentlig än till exempel hennes dotter Lona, som gifte sig relativt ung och under hela sitt återstående liv levde som ärkebiskopen Uno von Troils hustru. Spår efter Lona Lisa finns på flera olika ställen, inte minst i domböcker som visar att hon drev olika mål som hade direkt anknytning med bruksrörelsen. Hennes dotter Lona umgicks med kungligheter och högadeln och hennes liv kantades av en offentlighet på det planet, men hon var också avsevärt mer bunden till hemmet och till de många barn som hon och Uno fick. Hennes mor hade mycket större möjligheter att hävda sig utåt än vad hon själv hade, speciellt då modern var myndig. Att kvinnor drev bruk var ingenting ovanligt under den här tiden. Arbetarna accepterade hennes auktoritet och Anders Florén har visat att det inte var könet i sig som var viktigt här, utan snarare det intresse som brukspatronen visade för bruket och arbetarna där, samt den position i samhället som ägarna hade.⁷¹

Lona Lisas dotterdotter, Anna Gustava, är kanske den av kvinnorna som lever ett mer annorlunda liv än hennes mor och mormor gjorde. Relativt tidigt blir hon föräldralös och flyttar till morbrodern på Ramnäs bruk och lever där som hans skyddsling fram till giftermålet med Adolf Ludvig. Innan giftermålet var hennes liv inte lika bundet av hushållsgöromål och hustruplikter som de andra kvinnornas liv. Säkerligen förestod hon och systern morbroderns hushåll och såg om det arbete som skulle utföras, även om han höll sig med husmamsell som skulle ta hand om det mesta.

Det är svårt att ge något övergripande svar när det gäller kvinnornas egen uppfattning om sin ställning i samhället och i familjen. Lona Lisa gick sin egen väg och drev bruket efter sin vilja, men det är viktigt att komma ihåg att det var hennes änkestånd och hennes position i samhället som gjorde detta möjligt. Dottern Lona gavs inte samma möjligheter, utan hon lever i den mer traditionella hustrurollen, precis som dottern Anna Gustava senare gör – även om hon är betydligt äldre när hon gifter sig och har under många år levt som fröken på herrgården. Anna Gustava kan alltså sägas representera både de ogifta och de gifta kvinnorna under den här tiden, då hon trots allt var närmare fyrtio år när hon gifter sig. Precis som modern försvinner hon som en egen individ från det material som jag har haft tillgängligt i och med giftermålet och förknippas efter det hela tiden med sin man.

Fotnoter

1. Artikeln utgörs av en omarbetad och förkortad version av en C-uppsats i etnologi framlagd vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi vid Uppsala universitet vårterminen 1999.
2. Pleijel 1970, se framförallt kap. 1.
3. Andersson Lennström 1994.
4. Scott 1988.
5. Fant 1787, s. 34.
6. Födelse- och dopbok 1673–1742, Norns församlings arkiv, ULA.
7. Hülphers 1763.
8. Rabenius 1945, s. 113.
9. Övriga handlingar och handskrifter 1640–1912, Norns församlings arkiv, ULA.
10. Död- och begravningsbok 1742–1764, Norns församlings arkiv, ULA.
11. Bergskollegiets arkiv, RA.
12. Tersmeden 1919, s. 14.
13. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
14. Ericsbergsarkivets autografsamling, RA.
15. Här är det svårt att avgöra om det är Lona Lisas mor eller hennes yngre syster som menas. Troligtvis är det dock systern.
16. Ericsbergsarkivets autografsamling, RA.
17. Jansson 1951, s. 74 f.
18. Husförhörslängder 1746–1774, Sura församlings arkiv, ULA.
19. Fram till 1967 bodde brukspatronerna på Ramnäs bruk i herrgården.
20. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
21. Husförhörslängder 1746–1774, Sura församlings arkiv, ULA.
22. Jansson 1951, s. 76 f.
23. Boëthius 1954.
24. Tersmedenska släktföreningens arkiv, RA.
25. Jakob Tersmedens räkenskapsbok, Ramnäs bruks arkiv, ULA.
26. Grau 1754, s. 257 ff.
27. von Troil 1900.
28. Jakob Tersmedens räkenskapsbok, Ramnäs bruks arkiv, ULA.
29. von Troil 1877, s. 2 f.
30. Död- och begravningsbok 1741–1776, Uppsala domkyrkoförsamlings arkiv, ULA.
31. Tersmeden 1919, s. 89 f.
32. Fant 1787, s. 34.
33. Fant 1787, s. 31.
34. Boëthius 1954.
35. Tersmeden 1918, s. 23.
36. Husförhörslängder 1767–1774, 1775–1784, 1785–1794. Ramnäs församlings arkiv, ULA.
37. Florén 1993.
38. Tersmedenska släktföreningens arkiv, RA.
39. Tersmedenska släktföreningens arkiv, RA.
40. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
41. Schenström 1797, s. 23f.
42. Tersmedenska släktföreningens arkiv, RA.
43. Fant 1787, s. 35.
44. Artæus 1992.
45. Losman 1984.
46. Tyvärr är födelseboken för Sura socken, ULA, i så dåligt skick att det inte är möjligt att utläsa mer än så.
47. von Troil 1900, s. 171.
48. Födelse- och dopbok 1777–1783, Stockholms storkyrkoförsamlings arkiv, SSA.
49. Tersmeden 1919, s. 101.
50. Ranius 1997, s. 79.
51. Tersmeden 1919, s. 87.
52. Tersmeden 1919, s. 87.
53. Sjöblad 1997.
54. von Troil 1877, s. 1.
55. Död- och begravningsbok 1777–1829, Uppsala domkyrkoförsamlings arkiv, ULA.
56. Västmanlands läns museum 1984, s. 16ff.
57. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
58. Hans far, Lars David, var halvbror till Uno von Troil.
59. von Troil 1877.
60. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
61. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
62. Tersmeden-Eketrä handskriftsamling, UUB.
63. Lysnings- och vigselbok 1775–1860, Ramnäs församlings arkiv.
64. Idag bär huset namnet Annehill.
65. Regnell 1833.
66. Död- och begravningsbok 1829–1861, Ramnäs församlings arkiv, ULA.
67. Husförhörslängder 1846–1855, Ramnäs församlings arkiv, ULA.
68. Rundquist 1989. Ulvros 1996.
69. Ulvros 1996, s. 228.
70. Artæus 1992.
71. Florén 1993
    

Källor och litteratur

Otryckta källor

Landsarkivet i Uppsala (ULA)
Norns, Ramnäs och Sura församlingars samt Uppsala och Västerås domkyrkoförsamlingars arkiv: Husförhörslängder, församlingsböcker, in- och utflyttningslängder, död- och begravningsböcker m.m.

Ramnäs bruks arkiv

Landsarkivet i Vadstena (VaLA)
Linköpings domkyrkoförsamlings arkiv: Husförhörslängder m.m.

Stockholms stadsarkiv (SSA)
Stockholms storkyrkoförsamlings arkiv: Husförhörslängder m.m.

Uppsala universitetsbibliotek (UUB)
Handskriftsamlingen: Tersmeden-Eketräs samling

Riksarkivet (RA)
Ericsbergsarkivet, autografsamlingen
Tersmedenska släktföreningens arkiv
Bergskollegiets arkiv

Tryckta källor och litteratur

Andersson Lennström, Gudrun, "Makt och myndighet – kring 1686 års lagkommission och kvinnans vardagsmakt", i Sprickor i muren. Funktion och dysfunktion i det stormaktstida rättssystemet. Red. Gudrun Andersson Lennström. Uppsala 1994.

Artæus, Iréne, Kvinnorna som blev över. Ensamstående stadskvinnor under 1800-talets första hälft – fallet Västerås. Uppsala 1992.

Boëthius, Bertil, "Ramnäs bruk under inflationen på 1700-talet. Studier i Jakob Tersmedens enskilda räkenskapsbok", i Historisk tidskrift 1954.

Fant, Johan, En Christelig Predikan, Hållen, Wid I Lifstiden Wälborna Fru Magdalena Elisab. Tersmedens, Född Söderhielms, Christeliga Jordafärd, I Ramnäs Kyrka, den 17. Julii, 1787. Uppsala 1787.

Florén, Anders, "Kultur i bruk och motbruk. Från hushållskultur till bruksanda", i Makt och vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid. Red. Stellan Dahlgren, Anders Florén & Åsa Karlsson Stockholm 1993.

Grau, Olof, Beskrifning öfwer Wästmanland med sina städer, härader och socknar. Västerås 1754.

Hülphers, Abraham Abrahamsson, Dagbok öfwer en Resa genom de, under Stora Kopparbergs Höfdingedöme inlydande Lähn och Dalarne år 1757. Västerås 1763.

Jansson, E. A., En bok om Ramnäs bruk. Stockholm 1951.

Losman, Beata, "Vad innebar kvinnlighet på 1600-talet?", i Bibliotheca Feminarum. Om de kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg. Kvinnoliv och kvinnotanke under 300 år. Göteborg 1984.

Pleijel, Hilding, Hustavlans värld. Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige. Stockholm 1970.

Rabenius, Lars, Wikmanhytte bruksegendomar och deras ägare genom tiderna. Uppsala 1945.

Ranius, Allan, "Uno von Troil", i Nya strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek. Västervik 1997.

Regnell, A. L., "Nytt medel att förvara Blodiglar och göra dem tjenligare till begagnandet", i Tidskrift för Läkare och Pharmaceuter, nr. 11, 1833.

Rundquist, Angela, Blått blod och liljevita händer. En etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850–1900. Stockholm 1989.

Schenström, Magnus, Afhandling om Strömsholms Canal och Slusswärk. Uppsala 1797.

Scott, Joan Wallach, Gender and the politics of history. New York 1988.

Sjöblad, Christina, "Att amma eller inte amma – ett problem i 1700-talets litteratur och verklighet", i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 1, 1997.

Tersmeden, Carl, Amiral Carl Tersmedens memoarer, 1–6, Stockholm 1915–1919.

von Troil, Samuel Gustaf, Minnen från en sjuttiotreårig lefnad. Lund 1877.

von Troil, Uno, "Själfbiografi och reseanteckningar", i Svenska memoarer och bref, 1. Utg. av Henrik Schück. Stockholm 1900.

Ulvros, Eva Helen, Fruar och mamseller. Kvinnor inom sydsvensk borgerlighet 1790–1870. Lund 1996.

Västmanlands läns museum, Kulturhistorisk byggnadsinventering i Surahammars kommun, Ramnäs socken. Västerås 1984.

 

Texten är hämtad från Föreningen Bergslagsarkivs årsbok 12/2000
Författare är Marie Steinrud, Etnologiska avdelningen Stockholms Univeristet