Ramnäs bruk
Livet vid Ramnäs bruk under den här tiden måste ha tett sig ganska annorlunda för familjen Tersmeden än vid Norn. Ramnäs låg vid en farled och man var inte alls lika isolerad här som man varit tidigare. När Olof Grau nedtecknar sin berömda Beskrifning öfver Wästmanland 1754²⁶ bodde alltså familjen fortfarande på Västsura säteri och Jakob var ännu i livet. Ramnäs hade då ungefär 900 invånare och Grau menar att denna "folkrikedom beror på de många bruk, som finns här, och vid hvilka många arbetare och andra, som ej kunna räknas bland jordbrukare, äro anställda. Hemmanen här äro också klufna i tämligen små delar och sålunda besuttne med jämförelsevis mycket folk, hwadan äfven detta förhållande bidrager till uppkomsten af denna sockens stora invånaretal."
De betydligt bättre kommunikationsmöjligheterna med andra delar av landet, än vad som funnits vid Norn, måste ha bidragit till att Lona Lisa och Jakob var mer tillgängliga för besök och besökande. Bland annat så vistades Uno, biskopen i Västerås, Samuel Troilius, son, långa perioder på Västsura och hade där samma informator som pojkarna Tersmeden. Om sin tillvaro på herrgården skriver han i sin självbiografi²⁷ att den tid han tillbringade hos familjen Tersmeden var mycket lycklig och han blev snart väldigt nära vän med barnen i familjen. Han hade också en stor respekt för Lona Lisa, som han menar skötte det stora hushållet på ett föredömligt sätt.
Vistelserna på Västsura tog dock slut i och med att han och de äldsta sönerna Tersmeden skickades till Uppsala. Räkenskaperna för dem finns bevarade i Jakobs räkenskapsbok och där finns också en del anteckningar om hur informatorerna skötte sina uppgifter. För informatorn Ahlbom, en värmlänning som tidigare år varit med de två äldsta pojkarna i Uppsala, antecknar han efter nyåret 1761 att hans söner "under Ahlboms hand ringa lärt, emedan han i Uppsala mera skötte kortspel än deras tillsyn".²⁸
Informatorerna tycks ha varit ett återkommande problem för Jakob. Ofta ser man i kyrkoböckerna att nya lärare finns inskrivna i familjen, och även kostnaderna för undervisningen i Uppsala stiger drastiskt när de yngre sönerna skrivs in vid universitetet. Även amiralen ger i sina memoarer prov på besvärliga informatorer som han och hans syskon stöter på. Det är svårt att få tag på unga män som tar hand om pojkarna på bästa sätt och ser till att de lär sig det de ska. Att de fick utstå mycket visar Samuel Gustaf von Troils, Uno von Troils brorson, utsago. I sina memoarer berättar han om sina informatorer:
"Den förste var sjelf uppfostrad med stryk, och stryk använde han i hög grad på sina lärjungar. Ännu erinrar jag mig med en hemsk känsla, huru min, och i synnerhet min stackars broders kropp många gånger var blodröd och uppsväld efter de afstraffningar med grofva hasselkäppar Planck för de ringaste föreseelser lät oss undergå."²⁹
Att slå sina elever var dock mycket vanligt på den tiden och ingen fäste större vikt vid det, menar han vidare. Hur de lärare som Lona Lisa och Jakob anställde skötte sig, är svårt att ge klara besked om. Förutom Jakobs knapphändiga anteckningar i räkenskaperna för sönernas uppehälle i Uppsala återfinns just inga andra källor som ger bättre information. Alla sönerna tog sig dock till universitetet och framför allt sonen Carl visade sig ha stor lust till studierna. Det gick tydligen bra för honom och föräldrarna lät honom bli kvar där även sedan de äldre barnen lämnat studenttiden bakom sig. Strax efter sin far dör han dock i Uppsala, den 23 april 1767, och begravs där, bara 18 år gammal.³⁰
Hur flickorna Tersmeden uppfostrades finns det inga närmare upplysningar om. Troligt är att de liksom andra unga adelskvinnor fick den undervisning som man ansåg de behövde ha i hemmet och framför allt genom att rent fysiskt delta i hushållets skötsel. Några lärare, eller guvernanter som de kallades, anställdes inte för flickornas räkning och inte heller avsattes det några pengar för deras fortsatta studier. Sannolikt fick de sin första utbildning tillsammans med sina bröder när de var små, men när pojkarna avancerade framåt och började lägga grunden till högre studier lämnades flickorna efter. Att lära sig latin och grekiska, matematik och geografi var inget för flickor. Det var i stället betydligt viktigare för dem att de hade kunskaper nog att i framtiden kunna sköta om ett större hushåll med dess räkenskaper, ta vård om barn och tjänstefolk samt kunna vara kapabla nog att träda in i mannens ställe när han var frånvarande – som deras mor fick göra när hon i början av 1767 blir änka.