Hustrun – Lona
Ett liv i skuggan av kyrkan
Lona var det sjunde barnet i Jakobs och Lona Lisas stora barnaskara. Hon föddes på Västsura säteri den 15 augusti 1753⁴⁶ och växte upp där tillsammans med sina syskon. Som vi har sett skickades bröderna snart till universitetet i Uppsala, medan systrarna förblev hemma. Kyrkoböckerna för den här tiden visar att hon och hennes systrar bor kvar hemma, först på Västsura och sedan på bruksgården i Ramnäs, så länge modern är i livet. Detta innebar naturligtvis inte att de var hemma hela tiden, liksom andra adelskvinnor reste de en hel del och brev visar att det också förväntades av döttrarna att de skulle hålla kontakten med sina släktingar och komma på besök när tillfälle gavs.
Det var på Västsura som hon först lärde känna sin blivande man, Uno, när han tillsammans med den blivande svågern Jakob Niklas studerade för informatorn Peder Schedvin. I sin självbiografi berättar han om hur mycket han tyckte om att vistas på herrgården vid Västsura och att hela familjen Tersmeden fick honom snart att känna sig hemma och som ett av de andra barnen. Han kände alltså både Lona och hennes släkt mycket bra och det var därför alldeles naturligt för honom att be om hennes hand när den dagen kom då han tyckte att det var dags att gifta sig:
Från ungdomen var jag ansedd såsom barn i assessor Tersmeden hus. För deras dotter, fröken Magdalena Tersmeden, hade jag alltid hyst mycken högaktning och vänskap. Jag anhöll nu om hennes hand och var nog lycklig att den 4 juni 1776 genom äkta förening med denna dygdiga, förnuftiga och älskansvärda person bereda mig den husliga sällhet, som i aderton år utgjorde ostördt min hugnad, glädje och lycka.⁴⁷
Bröllopet hölls i Stockholm och det var Lona Lisa själv som i egenskap av änka agerade giftoman och gifte bort sin dotter. Direkt efter bröllopet flyttade Lona till Stockholm, där Uno vid den här tiden var predikant vid hovet och i Storkyrkoförsamlingen. Snart steg han i graderna. Bara tre år efter giftermålet med Lona blev han utnämnd till biskop i Linköping och familjen flyttade dit, nu utökad med två barn, Gustaf och Elisabet Magdalena, som båda fötts under vistelsen i Stockholm.⁴⁸ Uno var då endast 34 år gammal och en av de yngsta som någonsin blivit utnämnd till biskop i Sverige. – en förutsättning var hans goda relation till Gustaf III. Umgänget med kungen och de människor som omgav honom blev för Lona och Uno en självklar del av livet, även sedan de flyttat till Linköping. De stannade dock inte så länge där. Snart utsåg kungen honom till ärkebiskop i Uppsala och därmed hade Uno gått i sin fars fotspår hela vägen. Amiralen har i sina memoarer uppmärksammat händelsen och skriver:
"... med posten idag från Stockholm fick jag den glada tidningen, att min nära släktinge, biskopen i Linköping, dr. Uno v. Troil, var utnämnd enligt stiftens pluralitet till ärkebiskop. En nog rar händelse i Sverige att höra en man, som ej ännu ernått 40 år, komma till denna dignitet och som tillika redan föregående år, d. 27 april, blifvit kommendör af Nordstjerneorden, en ny tillökning af distinction för det andeliga ståndet, som H. K. M:t under detta dato förordnat."⁴⁹
Vänskapen med kungen, som tagit honom så här långt på så kort tid, var dock inte alldeles självklar. I slutet av 1780-talet gör han sig osams med Gustaf III och slingrar sig undan ett undertecknande av förenings- och säkerhetsakten, något som kungen inte alls tyckte om och efter det blir kontakterna dem emellan inte lika livliga som förr.⁵⁰
Lona och Uno fick tillsammans tio barn, varav nio överlevde barndomen. En liten dotter, Fredrika Charlotta, dog tre år gammal och begravdes i Linköping. Om Lonas liv som biskopinna i Linköping finns det inte så många uppgifter. Förhållandet mellan makarna tycks ha varit gott – åtminstone om man får tro Unos självbiografi. Amiralen memoarer antyder att Uno sällan var hemma hos fru och barn, men också att Lona i så stor utsträckning som möjligt följde med mannen på hans resor runt om i Sverige. I augusti 1786 hälsar de på hennes farbror på väg till Kalmar och stannar på visit ett par dagar: "Damerna dejeunerade och blefvo tillsammans hela förmiddagen, under det jag med biskopen och min brorson besågo varfvet, dit våra fruntimber, att surprinera oss, strax efter kommo med Ehrenheim, som i aftons anländt till staden."⁵¹ Det blev en trevlig tillställning och nya vänskapsband knöts mellan kvinnorna. Man tog promenader i trädgården, drack te i lusthuset och "souperade vid små bord, hvilken inrättning våra främmande tyckte rätt mycket om".⁵² Efter ett par dagar for Uno och Lona vidare till Kalmar, men lovade att hålla kontakten med sina nyfunna vänner.
Inget av barnen von Troil fanns med vid detta tillfälle och fastän Lona måste ha varit gravid med dottern Anna Gustava, som föds ungefär tre månader senare, nämner amiralen ingenting om hennes tillstånd. Hemma har hon dessutom fem små barn, varav det yngsta ännu inte är mer än ungefär åtta månader gammalt. Som vi har sett från andra källor, var detta förfarande inte särskilt ovanligt. Man lämnade snart bort sina barn till ammor och tjänstefolk som passade dem medan föräldrarna reste eller var upptagna på annat håll. Inom adeln var det vanligt att man anställde en amma. Om så var fallet för Lona är svårt att säga, eftersom ingen sådan finns upptagen i kyrkoböckerna. Christina Sjö
blad menar att man inom de högre stånden ofta hade en mer positiv inställning till amning och speciell spädbarnsvård än till exempel inom allmogen, där föreställningar om att bröstmjölk kunde vara farligt ofta fanns.⁵³ En släkting till Lona och släkten Tersmeden var Nils Rosén von Rosenstein, som propagerade starkt för att modern själv skulle amma sitt barn och inte lämna det hos främmande personer. Men naturligtvis betydde inte detta att Lona, eller någon annan av adelskvinnorna, själv skötte sina barn.