Livet som gift
Lona står som gift under sin mans förmyndarskap och det är i praktiken han som äger de andelar som hon ärvt efter sin mor – ett arv som är ganska ansenligt. Det är hennes äldre bror, Per Reinhold, som utav modern utsetts till brukspatron efter henne och det är också han som fortfarande bor kvar på den gamla bruksgården i Ramnäs. Under 1792 säljer Uno och Lona de andelar som de erhållit genom arv till Per Reinhold. Också brodern Fredrik säljer sina andelar i samma veva och Per Reinhold håller sakta men säkert på att samla hela moderns tidigare egendom i sin ägo. Amiralen skriver i sina memoarer att de ofta var och hälsade på i Ramnäs och att hans hustru var speciellt förtjust i just Västsura, som fortfarande fanns i familjens ägo, även om Per Reinhold föredrog att bo lite närmare bruket. Säkerligen tillbringade också Lona en del tid hos brodern när tillfälle gavs.
Lonas sista år tillbringade hon i Uppsala hos maken och barnen. Det yngsta barnet, sonen Knut, föds i juli 1791 i Uppsala, dit familjen så småningom flyttat när Uno blir utnämnd till ärkebiskop. Livet blir nu mer hektiskt för Uno och hans åligganden blir allt fler – trots att han inte längre står i lika hög gunst hos kungen som tidigare. Han är förutom sina åtaganden inom kyrkan också en mycket aktiv medlem av frimurarorden.
Lona dör i oktober 1794 och begravs på gamla kyrkogården i Uppsala, där hennes och makens grav finns kvar än idag. Vad som orsakar hennes död finns inte angivet i kyrkoböckerna och dödsfallet tycks ha kommit plötsligt. Vid hennes död är det äldsta av hennes nio barn, sonen Gustaf, 17 år gammal och det yngsta bara tre.
Vad som hände med de nio barnen efter moderns död är osäkert. De äldsta sönerna var i full färd med sina studier vid universitetet och säkerligen anlitades diverse släktingar för att ta hand om de återstående. Elisabet Magdalena skickades till sin styvfarmor, Brita Elisabeth Silfverstolpe, som efter makens död levde i "temligen knappa omständigheter, men med en talrik barnaskara. Boende på en liten nära Uppsala belägen egendom, Björnarbo, der hon år 1821 afled i den höga åldren af 95 år, lyckades det denna utmärkta fru att genom sträng ordning och hushållning bereda samtliga barnens uppfostran och fortkomst."⁵⁴ Elisabet Magdalena blev kvar hos farmodern i 27 år, fram till hennes död. De andra barnen tycks ha klarat sig förhållandevis bra, trots att de yngsta inte är så gamla när också Uno dör 1803.
Hustrurollen
Som vi har sett redan när det gäller Lonas mamma var hustrurollen starkt förknippad med mannens position i samhället. Lona blir i första hand Unos hustru, eller som det belysande står i kyrkoboken när hon dör: "Högwördigste herren Doctoren äreke Biskopen och Procansilären Comenduren Uno von Troils Fru Magdalena Tersmeden"⁵⁵ Lona är hela sitt liv någons, först dotter till assessorn Tersmeden, i Unos ögon är hon barndomskamratens Jakob Niklas lillasyster och slutligen blir hon hans hustru och deras barns mor. I alla källor omnämns hon som tillhörande någon, inte för sin egen persons skull. Detta skiljer henne från modern, som faktiskt sedan hon blir änka lyser med sin närvaro i olika former av källor som assessorskan Tersmeden, eller som Nådig Frun på Ramnäs. Men hennes dotter Lona är hela tiden tillhörig någon annan och hon definieras hela sitt gifta liv utifrån sin man. Till och med när hon dör är det mannens alla titlar och förtjänster som räknas upp innan hennes namn omnämns. Det verkar nästan som om det är Unos hustru som dött, och inte Lona. Detta har också varit ett av problemen jag har stött på, när jag har försökt samla in material om henne. Det är svårt att få grepp om kvinnan bakom den som bär etiketten "Unos hustru". Hon agerar inte på egen hand och tycks leva ett stilla liv bland man och barn. Om vi jämför Lona med hennes farmor, Elisabet Gangia, som sitt hustrustånd till trots faktiskt agerade förhållandevis självständigt i flera olika sammanhang ser vi en stor skillnad. Det är svårt att avgöra vad detta kan bero på.
En av orsakerna kan naturligtvis vara att det inte finns tillräckligt med källor bevarade för att belysa Lonas liv på ett rättvist sätt. Men det kan också innebära att hon var betydligt mer bunden till hemmets skötsel, än hennes kvinnliga släktingar varit, då de senares uppehälle ofta kom av ett bruk eller liknande och Lona och hennes familj var beroende av mannens inkomst. Till skillnad från dessa kvinnor, som mer eller mindre hade en släktrörelse att ta vård om, var hennes främsta uppgift hemmet och barnen.