Hammarkommissionen tog tydligen intryck av hans skrivelse och lät bruket behålla sina hamrar och härdar när den äntligen tog beslut i frågan 1737. Det gick dock inte så dåligt för Söderhielms på Norn. 1728 inköptes Engelsbergs bruk i Västervåla socken i Västmanland och slutligen 1737 den del av Norns bruk som endast arrenderades av Söderhielms. Så frågan är om det verkligen var så att Hammarkommissionens beslut kunde orsaka ”wår och de wåras ofelbara ruin och undergång”, som Lorentz Niklas så gripande framställer det. Kyrkböckerna ger ingen ledtråd till när familjen flyttade ner till Engelsberg, men säkert är att yngsta barnet, dottern Alletta Maria, föddes där 1733. Alla de övriga barnen står antecknade som födda på Norns bruk. Som vi har sett i amiralens memoarer vistades familjen Söderhielm ibland på herrgården vid Norns bruk och det är troligt att de fortsatte med det fram till Lona Lisas giftermål med Jakob.
Hur Jakob och Lona Lisa träffades är inte svårt att föreställa sig. Amiral Tersmedens memoarer visar på flera tillfällen då familjerna från Larsbo och Norn träffades och umgicks, och att Elisabet Gangia, Jakobs mor, var Lona Lisas gudmor gjorde säkert sitt till. Jakob växte upp på Larsbo bruk tillsammans med sina elva syskon. Ganska snart skickas han till Uppsala universitet tillsammans med sina bröder för att studera under överinseende av sina informatorer. Amiralen berättar mycket levande hur studentlivet gick till för pojkarna Tersmeden, som var logerade i ett hus på Slottsgatan tillsammans med en hushållerska från Larsbo. Om de yrkesval som bröderna och han gjorde skriver amiralen så här:
Min äldsta broder hade redan destinerat sin framtid till kansli väsen, min andra broder var utsedd till bergsväsendet, men då turen kom till mig att svara, hesiterade jag att i min moders öfvervaro säga mina tankar. Dock blef befalldt att uppriktigt säga rent ut, och när jag svarat, att min högsta håg vore till militären, blef min moder så rörd, att hon gick ifrån detta sällskapet. Herrarna talte således ej mer om mig, utan min yngste broder svarade, det han hade lust till lagfarenheten. Och jag, orolig att med mitt yttrande gjort min moder emot, gick ganska ängslig, så att alla kunde det märka, och jag ville knappt visa mig, som kanske ock ömmade min moder.¹²
Moderns antipati mot att hennes son ska välja en karriär inom militären grundade sig onekligen på att hon mist många av sina släktingar i de utdragna krig som Sverige varit indraget i tidigare. Hon ger dock med sig och godkänner hans val – om än något motvilligt. Tillvaron för bröderna Tersmeden delas upp mellan Uppsala och till synes hårda och disciplinerade studier under terminstid och Larsbo och en mer avslappnad och fri tillvaro under loven. 1730 skickas både Jakob och Carl till Stockholm för att påbörja den lärotid som så småningom skulle leda fram till de yrken de ville satsa på. Den barndoms- och ungdomstid som amiralen beskriver känns ganska typisk för unga adelsmän under den här tiden. Tillvaron handlar mycket om att å ena sida tillägna sig ett yrke som så småningom kommer att ge dem en position inom samhällets toppskikt och å andra sidan roa sig tillsammans med släkt och vänner. Festerna, balerna och slädfärderna är många och resorna för att besöka släktingar runt om i Sverige blir lätt långa. Det som lyser tydligt i deras sätt att uppfostras, är den omsorg som föräldrarna lägger ned på dem. Det är ingalunda några känslokalla adelsmän och damer som lättvindigt lämnar över barnens fostran i en informators händer. I stället tycks det råda ett mycket gott förhållande mellan barn och föräldrar, något som amiralens uttalande ovan visar. Ingen tid förspills heller för att pojkarna så snart som möjligt ska komma in på yrkets bana. Carl är till exempel knappt nio år när han och den sjuårige brodern skickas till Uppsala för att studera tillsammans med de två äldre bröderna som redan befann sig där. Hur systrarnas tillvaro såg ut på Larsbo beskriver inte amiralen närmare, men det är tydligt att de ändå uppfostrades till att kunna fatta egna beslut. Modern, Elisabet Gangia, gjorde till exempel bedömningen att det var nödvändigt att inköpa ett hus för sönernas hushåll i Uppsala för 10 500 daler kopparmynt, en inte alldeles obetydlig summa. Detta kunde hon tydligen göra på alldeles eget bevåg, trots att hon var gift och rent formellt stod under sin mans målsmanskap.
Tillsammans med sin familj flyttar Lona Lisa ned till Engelsbergs bruk och bor där från omkring 1730 och fram till sitt giftermål med Jakob 1743. Att Jakob och Lona Lisa inte var alldeles obekanta med varandra när de gifte sig har framgått tydligt. Hur mycket föräldrarna hade att säga till om äktenskapet är inte lätt att avgöra, men de två erbjuds att ta över skötseln av Norns bruk och en knapp månad efter de gift sig skrivs kontrakt mellan Jakob Tersmeden och den blivande svärfadern Lorentz Niklas Söderhielm.¹³ De flyttar dit ganska omgående och bosätter sig i den lilla bruksherrgården tillsammans med ett par tjänare. Snart kommer första barnet, dottern Maria Elisabet, som föds i augusti 1744. Livet för Lona Lisa blir nu ett par år framåt mycket likt andra kvinnors liv under den här tiden. Från 1744 och fram till 1761 föder hon tolv barn. Familjen lever dock inte isolerad på Norn, det visar brev som skrivs mellan dem och deras respektive föräldrar. Breven är ofta långa och förhållandevis innehållsrika, även om mycket av vad som skrivs rör olika typer av affärer. I ett brev från Lorentz Niklas Söderhielm till Jakob Tersmeden¹⁴ i mars 1745 skriver han:
För den långsamma gästningen Alleta Maija¹⁵ giordt wid Norn, tackar jag [oläsligt], ehuru de swåra, hwarpå annan tätt följande uwädren, hindrat nästan alla foror och körslor tillika med kohltillförseln, så har jag dock med möda fått afsända mitt här tillwärkade stångjärn, så när som wid pass 30 lass, och ändå intet betalt i förlön mer än högst 3 daler till Westerås. Altenstund Norns inneliggande stångjärn intet kan nu mera sändas directe på Westerås, så wore wäl bäst at, ju förr ju hällre, befordra det till Hedemora, på det, det ännu med slädan må kunna befordras utföre, annars blir ej allenast omkostanden långt drygare, utan går jämwäl ganska långt på tiden, innan det kan komma till Stockholm. Det ser visserligen så ut, som skulle både hammar och wärk wid instundande islosspning stå i fahra flere städes, hwarföre all nödig försichtighet och achtsamhet brukas måste, mera kunnom wy intet giöra utan som ställa Gudz goda försyn, som rikeliga förmår öfwer alt hvad wy tänker kunnom.
Sedan jag blifwit får bonde, har ej någonsin warit på denne orten så mycken snö, som skall wara, efter Trädgårdz Johans berättelse, äfweln så djup, som uppe i Skogz bygden wid Norn. Herren Gud [oläsligt] oss och förskone oss för dess alltför hastiga afgång, ty för wåra ögon, ser det ganska svårt ut, och hwad will det väl blifwa at här hwarest wattret ordinairt plägar om 2 fåhren flöda och hastigt till.
Kontakterna mellan familjerna var täta, inte minst när det gällde affärerna. Visserligen hade Jakob att sköta Norn efter eget huvud, men han var ändå starkt bunden till sin svärfar. Även kontakten mellan svågrarna Lorentz Petter Söderhielm och Jakob Tersmeden var omfattande. De bedrev tydligen också en del affärer gemensamt, och när Jakob börjar se sig om efter ett eget bruk att sköta som han själv ville, vänder han sig till sin svåger. Men Lorentz Petter är tveksam till den omfattande affären. I ett brev daterat 4 augusti 1746¹⁶ till Jakob och Lona Lisa skriver han hur han på grund av problem med att få fram medel till affären måste dra sig ur:
…så är jag aldeles ur stånd kunna yttra mig til någon dehlachtighet uti denne handel, utan will önska af alt hierta at du min käraste Broder hade utwägar för egen räkning entrera uti accord om denne ägendom, än hwilken, iag tror icke någon af samma wilket, så lätt blifwer fahl. Jag för min egen dehl, är ej född uti der någon så lycklig constellation, at utwäg kan gifwas, på ett eller annat sätt, medan åren, krafterna och hågan äga ett ändamål och öfwerenskomma, till at arbeta för egen räkning och til egen fördehl, enär någon anständig utwäg och lägenhet gifwes för dig min kära Broder at qwittera Norn, thet samma skall emottaga, så har jag måst innehålla med mine speculationer för thenna gången, och hällre lefwa som förr, än continuera med någon ansökning en föreslå något project, som kunde förorsaka missnöge. Alt sådant har jag funnit mig böra upriktigt förtro dig min käraste Broder, at therigenom öfwertyga dig om min oskuld, at icke kunna [profrirera] min förra [desein] om participation af Ramnes handelen. Du, såsom connaiseur, så wäl som jag, af min dependance, lärer göra mig justice, om jag måste gå ifrån wårt aftal.
Svågern har full förståelse för att Jakob vill ha ett eget bruk att sköta, och inte hela tiden känna att han måste stå till svars inför svärfadern, men hjälpa honom med köpet kan han alltså inte.
Under våren 1746 blir en större del av Ramnäs bruk till salu, och Jakob ser nu sin chans att inköpa den.¹⁷ Först den första september 1746 avslutas köpet, på Hedemora marknad enligt amiralens memoarer. I Ramnäs bruksarkiv finns lagfartsbrevet bevarat och är ställt till "Bruks Patronen Högaktad Jacob Tersmeden Jacobsson". Den del som Jakob köpte in var stor, han blev nu i praktiken ägare till hälften av Ramnäs bruk. Den andra hälften ägs av brukspatronen Schenström som var bosatt på den motsatta sidan av Ramnäsströmmen. Med köpet följde också Västsura säteri i Sura socken inte långt från Ramnäs. Dit flyttade Jakob, Lona Lisa och den växande barnaskaran 1747.¹⁸ Herrgården låg på en sluttning ner mot en sjö och måste ha varit ett utmärkt ställe att bo på med både närhet och avstånd till det bullriga bruket.¹⁹ Tyvärr brann herrgården ner hösten 1998 och idag finns bara grunden kvar. Huset betydde en hel del för Lona Lisa, vilket märks inte minst när hon 1786 lämnar över bruket i sina barns händer och är noga med att ”Vessura” skulle vara hennes änkesäte.²⁰
Familjen Tersmeden kom att bo kvar på Västsura till december 1756²¹ då de flyttade till den nyrenoverade bruksgården som låg alldeles i anslutning till bruket och säkerligen erbjöd brukspatronen en betydligt bättre överblick över vad som hände vid bruket. Under den här tiden hade Jakob också inköpt fler delar av Ramnäs bruk, så att han under 1750-talet var ägare till 3 1/3 av de fem hamrarna som var anlagda vid Ramnäsströmmen. Man kan fråga sig hur han hade råd att genomföra alla dessa köp, speciellt med tanke på att svågern hade ställt sig negativ till att hjälpa honom med pengar. Men Jakob fann på råd. Han lånade helt enkelt upp större delen av summan vid Riksens Ständers Låne Bank i Stockholm. Tillsammans med de arv han fick efter sina föräldrar och lite bistånd från en av hans ogifta systrar, belånade han sina ärvda delar i Larsbo bruk och kunde på det sättet finansiera de sista inköpen på 1750-talet.²²
Om Jakob Tersmedens ekonomiska sinne finns en del att säga. De stora skulderna till banken innebar att bruksrörelsen måste bära sig och ge en avsevärd vinst, trots att Jakob säkerligen hade en privat större förmögenhet – annars är det svårt att förstå hur han vågade sig på att låna upp så mycket pengar. Hur det nu än var med den saken, köpte han i alla fall andelarna i Ramnäs bruksrörelse och det visade sig vara ett lyckokast för honom. Bertil Boëthius har i en studie²³ analyserat de räkenskapsböcker som finns bevarade från tiden då Jakob var brukspatron på Ramnäs. Det visar sig i den att skulderna var mycket stora, men också att tiderna för järnbruken var mycket gynnsamma. Bland annat hjälpte pommerska kriget (1757–62) upp järnpriset. Inflationen till följd av kriget gjorde att Jakobs skuld minskade märkbart. Trots detta så var bruksrörelsen en mycket komplicerad affär, han fortsätter att köpa in olika delar av bruk runt om i Västmanland och Dalarna, bland annat delar i Engelsbergs bruk och Larsbo bruk – och sämre ekonomiska tider var i antågande. Jakobs bror, Herman, förestod Larsbo bruk och skriver i ett brev till honom i februari 1765 om de besvärliga tider som drabbat honom:
Wi är wäl uppskörtade med skuld öfwer alla öron. Ack ett olyckeligit krig som störtat oss i ett elände, hwarutur wåra barnabarn näppeligen kunna hielpa sig och Landet. Baggens Banco Lån är ett fult hugg i bältet för dess gifware och förmodeligen en wisa i hwar mans mun af det folket, som bruka det talesättet: så giöra wij. Pluraliteten är wacklande, om sista voteringen war öfwer Partie, Sak och Question. Alla berömma den stillhet, som regerar inom Stockholms staquet.²⁴
Jakob och Lona Lisas ekonomi tycks dock vila på förhållandevis god grund. I räkenskapsböckerna visar åtskilliga poster på att han lånade ut pengar till flera personer, inte minst till sina bröder Herman och Carl. Speciellt den sistnämnda tycks på många sätt ha levt mer eller mindre på sin bror och räkenskaperna visar alla möjliga utlägg för honom. Hans skuld till brodern växer hela tiden och när Jakob dör 1767 är den uppe i strax över 90 000 daler.²⁵